Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Djur, donuts, flyg, flygplan, Hem, Vardagsliv
Så var 4th of july över. Vad vi har gjort? Ptja… Vimsat runt lite på stan, fixat en kabinväska till Steve, skrivit vykort, ätit pizza, sett söta ekorrar, sovit. Missade fyrverkerierna över Eastern River, men äsch, vad är väl en bal på slottet? Pffft. Vi har göttat oss i den generösa soffan i vår Queenslägenhet och kollat film på Netflix (streamning av film och tv-serier direkt till TV:n, fint det), ätit donuts och bara softat. Tidigare under dagen lyckades jag snoka fram en våg så att vi kunde väga vårt bagage och det verkar som att vi har god marginal till maxvikten allihopa. Vi vägde även oss själva och alla tre har gått upp mellan två och tre kilo under USA-vistelsen. Det blir fatcamp när vi kommer hem till Göteborg alltså, men med min obefintliga karaktär så lär vi väl märka snart hur bra det går, haha…
Den här resan har varit fin och det mesta ha flutit på väldigt bra, jag har överraskat mig själv. Jag har en tendens att bli liksom ”allergisk” när jag är ute och reser, jag blir extra överkänslig mot stress, alla intryck, all intensitet och av att aldrig kunna vara riktigt ensam. Även om jag tycker om den eller de jag reser med så blir det lätt att någonting inom mig bygger upp ett skrikande behov av att jag för-i-hela-helvetes-djävlar-måste-få-vara-ifred. Någon gång skall jag pröva att åka utomlands på egen hand, eller för all del inrikes också… Inte hälsa på någon, inte träffa någon med flit, bara mata ensamvargen i mig och förhoppningsvis upptäcka att jag inte är så mesig och beroende av andra människor som jag ofta tror. Jag kan se det framför mig; jisses amalia vilken bragd att jag åkte till Grums utan mening alldeles ensam och överlevde!
Hemlängtan tickar på nu när vi om ett dygn är en god bit på väg över Atlanten, Steves laptop är laddad med säsong två av den episka realityserien ”Work of art” och jag har goa piller att ta om jag behöver hjälp att somna i den inte så vidare värst bekväma flygstolen. Väl landade på svensk mark så kommer mamma och Tetris (!!!) och möter oss på flygplatsen, kommer säkert vara så blödig att jag börjar grina av lycka.
Jag avslutar detta pladdriga inlägg med en låt på temat USA och borta bra men hemma bäst:
Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: donuts, Kollektivtrafik, new york, tunnelbana, Vardagsliv
Sedan sist har jag:
– varit uppe i Empire State Building
– köpt fler leksaker
– fått spader på kollektivtrafiken (bristen på information kring den)
– varit på American Museum of Natural History som var så GIGANTISKT att vi tyvärr inte hann se allt
– känt mig trött
Verkar som att jag fått feber, kände mig lite halvmysko redan igårkväll och har varit helt mosig idag. Svettas på ett sätt som inte känns likt det värmebetingade svettandet här och har ont i skallen och känner mig lite allmänt tjing tjong pling plong i hjärnan. Erik och Steve är på Red Bamboo och käkar vegansk middag, själv sitter jag i Memos före detta pojkväns lägenhet och surar över att jag inte får TV:n att fungera. Skall äta donuts och glass, fy fan vad synd det är om mig!
Filed under: Bloomington, Uncategorized | Etiketter: Hem, Livsstil, Trädgård, Vardagsliv
Efter nästan en vecka i USA känns det som att jag fått ett litet grepp om hur saker och ting står till här, jämfört med hur det är hemma i Sverige. Till att börja med verkar de ha en annan syn på trädgårdar här. I gamla Svedala är trädgårdar en statusgrej, även om man inte har gröna fingrar eller ett estetiskt handlag så är en fin trädgård viktigt. Oavsett om du bara klipper gräset, ansar eventuella buskar och häckar och kanske har en liten rabatt med lättskötta perenner eller en trädgård som är mer som en slottspark; trädgården är något man tar hand om för att inte framstå som en kuf. Här är trädgårdar generellt vildvuxna och får göra lite som de själva vill. Visst finns det de som har välklippt gräs och piffiga blommor kring huset, men de är färre än de yvigt djungelaktiga. Växtlighet längs gångvägar, i rondeller och på annan allmän plats är heller inte lika planerade och omskötta som hemma. Nu låter det kanske som om jag är kritisk mot trädgårdsfilosofin här, men det är tvärtom- bohemträdgårdar for the win!
Några fler olikheter jag/vi reflekterat över hittills:
– Här ser läkemedelsförpackningar ut som godisförpackningar, inte sådär kliniskt enkla och vita som i gråtråkiga DDR-Sverige.
– Det verkar vara svårt, mycket svårt, att hitta juice/saft/lättdryck som inte är färdigblandad i en smärre balja till förpackning här. Koncentrat som är så käckt, miljövänligt och lätt att bära med sig från mataffären, är det ett svenskt fenomen?
– Folk öppnar munnen mer frekvent och utan större eftertanke på eventuella konsekvenser här, oavsett om det gäller att ge en främling en komplimang eller kasta glåpord.
– Dricksvattnet smakar mycket mer klor, vilket innebär att även isbitar gör det. Följdaktligen kan detta innebära att t.ex. ett glas kall läsk kan få en ”intressant” bismak av simbassäng.
– Hemma är det bönder, snickare och andra hantverkare som har pickupbilar då de är praktiska att lasta saker på och är stryktåliga, här har gemene man pick-ööp trööcks av helt absurda storlekar och utan ett spår av plankor, höbalar eller annat på flaket.
– I princip alla hus här har en eller flera verandor, varav de flesta front porches bara ligger ett litet skutt från gångbanan och gatan utanför. Hemma brukar det vara mer önskvärt med en veranda eller altan som ligger insynsskyddad, men amerrkaborna skiter i det och hänger ut i sina hammockar, gungstolar, gamla fåtöljer eller plaststolar till allmän beskådan. Många har diverse bråte på och kring sin veranda vilket ger ett mysigt, luffigt intryck. Flaggspel är poppis precis som ljusslingor, och inte sällan (särskilt kvällstid) ser man nakna fötter som sticker ut över verandraräcket och glatt vinkar med tårna ut mot gångbanan. Hej hej!
– I Amerrka finns det sheriffer, state police och federal police. I Sverige finns bara dumsnutar.
Här ligger jag och min siamesiska tvilling, Den Onda Knäckehäxan, och halvsover. Syrsorna spelar utanför fönstret ackompanjerande av någon slags sirener och jag är ensam hemma i Abbeys underbara lilla hus (ensam om man inte räknar med kissekatten Cotton, då). Idag har jag varit ganska degig och seg, var några vändor till Rhino’s och avnjöt lite människosafari i form av PIX-besökare som hängde ut på parkeringsplatsen och/eller framför scenen inomhus. Om någon tycker att svenska crustpunkare ser sunkiga ut så har de garanterat inte stött på den amerikanska varianten, så mycket kan jag säga.
Såg knappt någon liveakt alls, dels för att det inte är mycket som faller mig i smaken musikmässigt av det som erbjuds, men också för att jag kände för att vara ensam. Gick en promenad i hettan och solen ner till Downtown Bloomington istället, tittade på människor och hus och blommor och skyltfönster och trafikljus. Jag gillar amerikanska trafikljus. Jag skall strax försöka sova och hoppas att min huvudvärk går över, och jag avslutar detta inlägg med ett av mina favoritcitat från Twin Peaks som berör just trafikljus: ”Because that’s what you do in a town where a yellow light still means slow down, not speed up.”
Så, här är min första post från andra sidan Atlanten. Allt är bra, men väldigt varmt. Luftfuktigheten är ganska hög så man blir lätt klibbig och mitt hår blir lockigt av svetten.
Även om vi bara varit här i två dagar så vet jag redan att jag älskar fanimej USA. Att hänga ut i en relativt liten stad i en mindre turistattraktiv stat som Indiana är hur fint som helst. Som Steve redan skrivit så var vi vid Lake Monroe häromdagen och det var en trevlig upplevelse, dock var bottnen superäcklig och jag föreställde mig gigantiska malfiskar överallt som var redo att skrämma livet ur mig. En kul grej på tal om malfiskar och USA är en slags fiskemetod som kallas ”noodling”, då rednecks helt sonika går ut i en sjö där det finns malar, vadar runt med vatten upp till bröstet och sedan fångar malarna genom att de nappar på deras bara händer när de viftar runt i det grumliga vattnet. Hade varit sjukt cool att se ett gäng goa typer göra det live, haha, men sådan tur hade vi inte.
Igår natt när vi varit på fest hemma hos Chris (Clavin), som ligger bakom Plan-It-X, gick jag hem till Abbeys hus ensam. Jag såg eldflugor glimra i mörket och mitt huvud började spela ”100 000 fireflies” med Magnetic Fields, och jag fylldes av en väldigt fin känsla av att så som jag mådde då, så borde det alltid vara. Kanske är det den där klassiska, bedrägliga tanken om att allt skulle vara så mycket enklare och att jag skulle vara sorgfri bara jag bodde i en annan stad, ett annat land, på en annan kontinent, på en annan planeet. Men, oavsett varför, tycker jag om att gå runt ensam, även om jag förstås saknar Tetris och att ha henne vid min sida. Tror dock att hon skulle tycka att värmen här var rätt jobbig.
Här finns jättesöta och små vildkaninbebisar som skuttar runt och bara är extremt gulliga, de är så små att de skulle få plats i ett påskägg av standardstorlek! Vi har även träffat på små jordekorrar, de är så snabba så att de knappt syns. En skum grej, på tal om något helt annat, är att jag känner mig djävligt tjock och plufsig här, merparten av de människor jag mött (nåväl, nu räknar jag bara de som kan säga tillhöra samma ”klick” som oss i Team Sverige) är väldigt smala. Skall inte amerikaner vara tjocka, hallå? Jag kanske borde luska runt om det finns några military boot camp för tjockisar i Bloomingtontrakten, haha.
P.S. Jag älskar Walmart. Vilket kalasställe! Mind= blown.
Utvandrarna 