Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Bio, Färja, Frihetsgudinnan, Kollektivtrafik, new york, Spiderman, tunnelbana, Turism
Sådärja, då har vi minsann varit på bio och sett premiären av nya Spidermanfilmen i IMAX 3D på 2th Avenue- hah! Vi bjöd med oss Memo eftersom han är så jäkla go-gubbe-go och vi avnjöt filmen med oroligt sexiga 3D-glasögon på våra svettiga näsryggar och enorma läskmuggar intill oss i biostolarna. (Det var för övrigt lobbyister i bions foajé som gick runt med protestlistor mot att borgmästaren i New York vill ta bort de löjligt stora läskstorlekarna från bland annat biomenyer, WOW vilket seriöst politiskt ställningstagande från dessa amerikanske rättskämpar och frihetsälskare!)
Filmen var typ två och en halv timme lång, men det kändes inte som det. Antar att det är ett gott tecken, att filmen flöt på bra och hade ett högt tempo. Spontant tyckte jag mer om den här versionen än de några år äldre i Spidermantriologin med Tobey Maguire i huvudrollen som Peter Parker/Spiderman, det bjöds på humor och schyssta 3D-effekter, romantik, spänning och såklart action. Sedan att Andrew Garfield som spelar den viga, lite nördiga hjälten i blåröda trikåer är ganska duktigt snygg gjorde inte saken sämre, hehe…
När jag såg på filmen kom jag osökt att tänka på Jesper, Jeppepeppe, min kära vän som inte är i livet längre. Han var ett hängivet Spidermanfan och jag tror att han hade uppskattat den här filmen, i de humoristiska sektionerna kunde jag se hans breda leende med kisande ögon och tysta skratt framför mig… Blev faktiskt lite tårögd, men mer av värmen inombords än av sorg tror jag. Nästa gång jag besöker hans grav skall jag ta med mig en lagom ful Spidermanfigur och sätta bland blommorna.
I övrigt har jag varit i ett köpcentrum här i Queens ett par timmar på förmiddagen, köpte mig en fin klänning och lite annat smått och gott. Tänkte ha den imorgon, det är ju till att vara fin på 4th of july, änna! Mötte upp Erik och Steve vid ettsnåret och åkte den djävla krångliga pisstunnelbanan till färjeläget längst ner på Manhattan där vi tog just en färja och åkte till Staten Island. Det var resan som var målet, man man säga, för vad vi ville åt vad utsikten över Lower Manhattan och framförallt Frihetsgudinnan, inte ett besök på Staten Island. Vad finns ens att göra på Staten Island…? Hur som helst var Frihetsgudinnan stor och fin, men jag säger fortfarande fel och omnämner denna gigantiska mässingskvinna som Flyghetsvärdinnan vilket jag kallade statyn som för barn. Så kan det gå när ens pappa är pilot eller man helt enkelt är trög, haha!
Lady Liberty Barbie, så himla fin!
Såhär snygga var Erik och undertecknad på färjan till Staten Island, vassegoa å njut!
Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: donuts, Kollektivtrafik, new york, tunnelbana, Vardagsliv
Sedan sist har jag:
– varit uppe i Empire State Building
– köpt fler leksaker
– fått spader på kollektivtrafiken (bristen på information kring den)
– varit på American Museum of Natural History som var så GIGANTISKT att vi tyvärr inte hann se allt
– känt mig trött
Verkar som att jag fått feber, kände mig lite halvmysko redan igårkväll och har varit helt mosig idag. Svettas på ett sätt som inte känns likt det värmebetingade svettandet här och har ont i skallen och känner mig lite allmänt tjing tjong pling plong i hjärnan. Erik och Steve är på Red Bamboo och käkar vegansk middag, själv sitter jag i Memos före detta pojkväns lägenhet och surar över att jag inte får TV:n att fungera. Skall äta donuts och glass, fy fan vad synd det är om mig!
Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Brooklyn, Djur, new york, tunnelbana, world trade center
Här ser ni en svullen och svettig, men glad, svenska (jag) som hånglar med New Yorks gulligaste kille! Det här är alltså Toby, Memos hund, han är sjukt söt och tycker väldigt mycket om mig. Han ser ut som en seriefigurshund och hans personlighet är busig, pigg, kvick och charmig. Beagle + tax verkar vara en intensiv men ändå lyckad kombination, bra om man vill ha en peppig liten korvhund med enorma öron!
Igår gick vi mycket. Vi åkte mycket tunnelbana också. Vad vi än gjorde så var det djävligt varmt, jag hade lätt kunnat vrida ur svetten ur mitt linne så att det droppade ner på asfalten och fräste till av värmen. World Trade Center var inte så jättemycket att se, som ni tidigare kanske läst så fick man betala om man ville in och kolla på minnestjohejset och ville man inte hosta upp dollars fick man stå bakom ett avskärmat stängsel med begränsad insyn och se på två halvfärdiga torn och en byggarbetsplats. Nåväl, nu har vi gjort det och det blev ännu en turistpunkt att checka av från listan.
Det vi såg av Brooklyn igår var mest… polskt. Många polska skyltar och pittoreska hus varav vissa såg ut som kulisser från en vilda västernfilm. Eftersom det var så satans varmt tog vi oss inte ner till Brooklyn Bridge utan höll oss kring Greenpoint och norra Williamsburg, vi får se om vi kanske kan komma dit idag istället. På helgerna är det stora loppisar runtom i Brooklyn och det kanske kan vara sköj att besöka.
Nu skall undertecknad gå och duscha så att jag luktar fräscht i sisådär fem minuter innan svetten och den unkna deoderantlukten tar över min kropp. Pusshej!
En grej jag glömde nämna i mitt gnäll på kollektivtrafiken är en brist i det fundamentala: det finns ingen som helst information om när nästa tunnelbanetåg kommer. Ingen alls! Kutym i resten av världen är ju att ha digitala tavlor i taket vid varje perrong som visar hur många minuter det är kvar tills nästa tåg kommer och vart det är på väg osv. Inget sådant i New York. Finns inte ens några odigitala tidtabeller med liknande information upphängd nånstans. Det verkar som att tunnelbanan här bara kör lite på måfå helt enkelt.
Det är märkligt hur lite info denna stan ger dem som vill använda de kollektiva transportnätverken. Tunnelbanan är rätt ok. Det är åtminstone mycket skyltar till alla utgångar så det är ganska lätt att hitta rätt. Men när du väl är nere på perrongen så finns där bara tavlor om vilken linje som går åt vilket håll, alltså vilken ändhållplats den har. Du får leta länge och noga efter nån information som visar vilka hållplatser som är däremellan. Vi har lärt oss vår hemlinje E nu iaf så där börjar det ta sig.
Men idag skulle vi ta en buss till New Jersey och det var totally bananas… Vi hade kollat upp på nätet vilken buss vi skulle ta och var vi skulle hoppa på den. Buss 163 från busshållplatsen Port Authority som ligger i anslutning till tunnelbanehållplatsen 42 St som vi börjat bli bekanta med nu. Okej, så vi kom till 42’nd och där var det fint skyltat mot Port Authority så dit kom vi snabbt och enkelt. Men det visade sig vara en gigantisk hållplats med en jävulsk massa gater numrerade från 1-400-nånting… Bakom en tegelpelare hittade vi en liten karta över Port Authority, som visade var alla gater ligger. Men den visar inte vilka bussar som går från vilken gate. Kanske stog det på vår internetinfo vilken gate vår buss gick ifrån, jag kommer inte ihåg riktigt och jag hade hur som helst bara skrivit upp bussnumret och dess riktning. 163 mot Ridgewood och 163 mot Paramus GS Plaza/Ikea. Men ja, vi skulle försöka hitta rätt gate på nåt sätt nu alltså. Vi upptäckte att det stod ”NJ Transit”, som jag kom ihåg som namnet på bussföretaget vi skulle åka med, vid en gate i närheten så vi gick dit för att inspektera. Informationen som fanns där innehöll varken vårt bussnummer eller vår ändhållplats.
Men vi testade att gå ner och undersöka där i alla fall. Vid en städskrubb hittade vi en liten skylt som sa att buss 163 går från gate 224. Gött! Då behöver vi bara leta upp gate 224 nu så kan vi åka! Så vi gick upp till main floor igen och letade efter 224 på skyltarna. Inget 224. Det fanns skyltar med ”1-54”, ”60-122”, ”300-400” och ”420-500” ungefär, men inget alls på 200… Och den lilla kartan bakom pelaren vi hittat innan hade inte heller listat några 200-gater. Så vi gick till en informationskur för att fråga. Informationsmänniskorna på kollektivtrafiken i New York har definitivt inte gått några leendekurser utan sitter helt inkapslade bakom skottsäkert (antar jag) pansarglas och tittar knappt åt ditt håll när du pratar med dem via en mikrofon. Han gav oss anvisningar i högtalarna och pekade oss till och med åt rätt håll så efter att ha promenerat en stund i den riktningen hittade vi en rulltrappa upp till gate 200-224. Där uppe hittade vi automater där vi kunde köpa våra biljetter.
Riktigt vad för biljett vi skulle ha visste vi inte men vi testade med att klicka på vår ändhållplats. Då kom det upp massa förslag på busslinjer vi kunde klicka på, men ingen av dem var 163. Frustration. Vi beslöt oss för att gå till gaten och se om det inte fanns nån där vi kunde fråga. Vi hittade ingen människa men vi hittade åtminstone en tavla som sa att vår buss skulle gå därifrån. Alltid nåt! Vi gick tillbaks för att testa automaten igen. Det var nämligen så att det fanns en hel del olika Ridgewood och Paramus att välja mellan – …Ave, …Road, …Garden och liknande – så vi gav oss in på att testa alla tills vi får fram en som listar buss 163 som alternativ. Och efter att ha tryckt på massa knappar med mer och mer ilska så råkade Linnéa trycka på något som gjorde att vi själva fick knappa in bussnumret! Äntligen! Med fem minuter kvar till bussen går! Efter bussnumret skulle vi bara knappa in hur många zoner vi ville åka också. Det hade vi ju så klart ingen aning om så vi slog på stort och sa att vi ville åka alla zoner för säkerhets skull. 6,50 dollar. Tack och bock. Nu så! Äntligen upp för rulltrappan upp till vår gate! Lång rulltrappa. Där uppe fanns ett par olika dörrar men det var faktiskt utmärkt vilken dörr som gick till vilken buss. 163 gick från dörr 4, så vi ställde oss där och väntade. Fem minuter. Ingen buss. Tio minuter. Ingen buss. En kvart. Ingen buss. Det hade inte kommit några bussar till någon av dörrarna men kön till dörren längst bort har växt stadigt ända sedan vi kom. Vi satte oss på bänkarna bredvid den och hörde på personerna i kön att de flesta verkade lika förvirrade som vi. Ingen visste riktigt vilken buss de stod och köade till.
Men helt plötsligt susade en buss förbi! Och det var 163:an! Den körde fram till dörren alla stod och köade till så vi ställde oss raskt i densamma. Men nu var den jättelång och när vi kom in i den fick vi helt enkelt stå upp. Busschauffören (för övrigt den trevligaste trafikpersonalen jag råkat på i den här stan än så länge) förklarade också för oss att vi köpt en alldeles för dyr biljett men vi brydde oss inte så mycket om det. Vi var bara glada att äntligen kommit på bussen. Och just som vi gick på kom en annan 163 och stannade vid dörren vi stått och väntat vid, vilket alltså var nästa buss och det betyder att den vi gick på var den vi stått och väntat på hela tiden, bara det att den var 20 min sen. Men det är i alla fall på bussen jag skriver detta. Eftersom vi står upp och vi kör av och på massa motorvägar får jag nöja mig med enhandsfattning på min telefon för att kunna hålla i mig och inte ramla. Men efter en halvtimme ungefär så hade tillräckligt mycket folk gått av så vi fick sittplatser och jag har kunnat skriva med båda händerna.
Vi har åkt 45 minuter nu och resan skulle vara 50 så förhoppningsvis har vi alldeles strax kommit fram till början av våran dag…
Utvandrarna 