Det känns lite som att vi turas om att bryta ihop nu, haha. Idag var det i alla fall min tur att försöka hålla tillbaka tårarna. Var så löjligt trött på att vara i New York idag. Så less på värmen. På kollektivtrafiken. På kisslukten i kollektivtrafiken. På att vara hungrig. På att vara stressad. På allt egentligen. Steve och Linnea är bra resesällskap, de biter ihop tills de ler. Jag älskar dom. Det kunde varit mycket värre. Men idag ville jag bara åka hem till The Kortedala.
Här är en bild på ett fint hus vi hittade häromdan:
Jag läste precis klart en bok jag fick i Bloomington, som heter Free Pizza for Life.
Det är på inget sätt ett litterärt mästerverk. Men jag gillade den, den är som punkmusik – man får en känsla av att det är en äkta människa som gjort det och man skulle kunna göra det själv också om man ville. Det är en bra känsla. Jag älskar punk. I boken skriver Chris att turnera är fett och att resa är sämst. För att när man reser så är det svårt att träffa nya roliga och bra människor, och att när man turnerar så sker det automagiskt. Lite så känner jag också, även om jag aldrig turnerat. Men det känns som att vi i Bloomington träffade massa roligt folk som var kul att hänga med och att i New York… har man inte det. Även om New York såklart haft sina ljusglimtar också.
Men idag var alltså en dålig dag för mig. Men den blev bättre. Jag hatade New York från ungefär klockan halv två till halv åtta. När vi satt på bion hade vi ännu inte fått tag i Memo och Steve var snäll som stod utanför och väntade in honom i det sista medan Linnea tog platser (de har inte bestämda platser i sina biosalonger i USA, jäkligt märkligt. Jag ska skriva en lång lista på märkligheter i det här landet innan den här bloggen är slut) åt oss och jag köpta dricka och snask (som för övrigt var en stor besvikelse!!! Jag trodde det skulle finnas jätteportioner att välja på. Men där slår ju till och med SF jänkarna på fingrarna. USA got nothing on the Blockbustermeny!). Jag var sur och stressad och ledsen över att Memo skulle missa bion vi bjöd honom på, men precis när trailerserna började kom både Steve och Memo in i salongen och satt sig bredvid oss och allt blev bättre. Jag är så ofta. Att jag kan tycka det är jättejobbigt om något som är bestämt inte faller på plats, Linnea säger att det är för att jag har Aspergers. Jag vet inte vad det kan bero på, men så är det i alla fall!
Filmen i sig var ungefär vad jag förväntat mig. Den får tre positiva tassar av fem. Själva bioupplevelsen var okej, men jag hade förväntat mig mer. den får tre negativa tassar av fem.
Något som får lite fler positiva tassar var när jag och Steve drog till Ben and Jerry’s igår och köpte glass:
Det är en brownie, med en skopa med glass. Varm fudgesås, grädde och björnar i glada färger. Det enda negativa med denna är att man bara fick en skopa glass, trots att man frågade efter fler. Snålgubbar.
Här är lite roligt klotter:
När filmen var över idag blev jag på bättre humör. Antagligen för att det i slutändan blev som det var planerat. Universum och Kaos jobbar ibland verkligen för ens fördel. Det är bra. Här är jag med en Spiderman-mask vi hittade i soporna:
Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Bio, Färja, Frihetsgudinnan, Kollektivtrafik, new york, Spiderman, tunnelbana, Turism
Sådärja, då har vi minsann varit på bio och sett premiären av nya Spidermanfilmen i IMAX 3D på 2th Avenue- hah! Vi bjöd med oss Memo eftersom han är så jäkla go-gubbe-go och vi avnjöt filmen med oroligt sexiga 3D-glasögon på våra svettiga näsryggar och enorma läskmuggar intill oss i biostolarna. (Det var för övrigt lobbyister i bions foajé som gick runt med protestlistor mot att borgmästaren i New York vill ta bort de löjligt stora läskstorlekarna från bland annat biomenyer, WOW vilket seriöst politiskt ställningstagande från dessa amerikanske rättskämpar och frihetsälskare!)
Filmen var typ två och en halv timme lång, men det kändes inte som det. Antar att det är ett gott tecken, att filmen flöt på bra och hade ett högt tempo. Spontant tyckte jag mer om den här versionen än de några år äldre i Spidermantriologin med Tobey Maguire i huvudrollen som Peter Parker/Spiderman, det bjöds på humor och schyssta 3D-effekter, romantik, spänning och såklart action. Sedan att Andrew Garfield som spelar den viga, lite nördiga hjälten i blåröda trikåer är ganska duktigt snygg gjorde inte saken sämre, hehe…
När jag såg på filmen kom jag osökt att tänka på Jesper, Jeppepeppe, min kära vän som inte är i livet längre. Han var ett hängivet Spidermanfan och jag tror att han hade uppskattat den här filmen, i de humoristiska sektionerna kunde jag se hans breda leende med kisande ögon och tysta skratt framför mig… Blev faktiskt lite tårögd, men mer av värmen inombords än av sorg tror jag. Nästa gång jag besöker hans grav skall jag ta med mig en lagom ful Spidermanfigur och sätta bland blommorna.
I övrigt har jag varit i ett köpcentrum här i Queens ett par timmar på förmiddagen, köpte mig en fin klänning och lite annat smått och gott. Tänkte ha den imorgon, det är ju till att vara fin på 4th of july, änna! Mötte upp Erik och Steve vid ettsnåret och åkte den djävla krångliga pisstunnelbanan till färjeläget längst ner på Manhattan där vi tog just en färja och åkte till Staten Island. Det var resan som var målet, man man säga, för vad vi ville åt vad utsikten över Lower Manhattan och framförallt Frihetsgudinnan, inte ett besök på Staten Island. Vad finns ens att göra på Staten Island…? Hur som helst var Frihetsgudinnan stor och fin, men jag säger fortfarande fel och omnämner denna gigantiska mässingskvinna som Flyghetsvärdinnan vilket jag kallade statyn som för barn. Så kan det gå när ens pappa är pilot eller man helt enkelt är trög, haha!
Lady Liberty Barbie, så himla fin!
Såhär snygga var Erik och undertecknad på färjan till Staten Island, vassegoa å njut!
Utvandrarna 