Häromnatten mötte jag upp med min internetkompis Richard som bor i Brooklyn. Efter att ha tröttnat på att mest gå omkring i olika affärer var det dags för mig att socialisera med lite lokala punks. Steve och Linnea åkte hem för att vila. Så jag fick klara mig själv. Det gick lätt att hitta min väg till Richard från där vi var. Så jag mötte upp honom utanför en affär som heter Mr. Kiwi. De hade köpt öl och undrade om jag också ville ha. Men jag dricker ju inte så jag sa nej. Jag tror de blev lite besvikna, men de gav mig senare ett glas med vatten. Så det var ändå lugnt.
Richard bor nära hållplatsen. I vad som är en lokal som varit en spelningslokal. De brukar repa där och så bor de i små skyffen och alla som bor där är sådär Brooklyn-koola. En som bor där skriver till exempel för Pitchfork. Ni kan ju tänka er!
Vi satt i några soffor bredvid stora fläktar (de har ingen AC) och plaskade lite i den uppblåsbara poolen och drack öl/vatten. Snackade punk och skillnader mellan länder, så som det lätt blir. Utanför fönstret höll de på att spela in en film:
Det hela kändes väldigt New Yorskt på ett sätt jag inte riktigt känt än i staden. Alla som varit här brukar alltid säga att NEw York är på ett visst sätt: Stort, enormt, koolt, alla cyklar fixie, massa veganställen, masa människor, saker som händer ver allt bla bla bla. Då och där kändes det så, när någon av Richards vänner kom inspringandes med eld i sina ögon och berättade att några punkare lite längre ner skulle bli utslängda så de hade bjudit in till storfest där man fick förstöra allt man hann innan snuten skulle komma.
Men innan dess skulle Richard repa med sitt band. Vilket störde filminspelningen. Då kom en från filmteamet och knackade på ytterdörren. Sa att vi störde hans film, så vi frågade hur mycket vi skulle kunna få betalt för att inte spela punkmusik.
Det var första gången jag träffade Richard och han var trevlig. Undrar vad han tyckte om mig. Svårt att säga. Men jag gillade honom. Han har ett väldigt blondt hår!
När de andra skulle iväg på punkrivningsfest fick jag tacka för mig eftersom jag var tvungen att ta mig från Brooklyn till Queens. För er som inte vet hur de ligger i förhållande till varandra kan jag berätta att de är typ grannar. Lite som Bergsjön och Angered. Fast det finns ingen vettig kollektivtrafik emellan. Lite som Bergsjön och Angered.
De hade dessutom dragit in en linje som var vettigast att ta. Linjen jag tog istället gick inte hela vägen dit jag skulle och det var ett jäkla gissel att ta sig hem. Jag tror det tog ungefär en och en halv timme. Men det var fint att bryta av turisthetsen med lite lugnt häng, även om det inte blev så länge. Så. Ett tips till er som är sugna på New York: Häng ut med folk som bor här, det är kul!
Sista natten i Bloomington och alla har gått och lagt sig… eller ja. Jag är ju vaken och två utav fransmännen är hos Chris vid en bonfire och berättar rövarhistorier. Det har varit fina dagar här i Bloomington. Framför allt har det varit en väldigt speciell upplevelse för mig personligen som lyssnat på ”typiska plan-it-x-band” i några år och inse att alla dom här människorna som spelar i alla dom där banden jag lyssnat/r på bor här bara några hus ifrån varandra. Det är såklart en skillnad när det handlar om en DIY-orienterad scen och kan ju inte liknas med att till exempel gå på fest med Bruce Springsteen så klart. Men för mig i min värld och hjärta är det stort och häftigt.
Det är som Steve skrev som att det är ett enormt kompisgäng som spelar musik tillsammans och alla är varandras fans. Stödjer och supportar och gästspelar. Såklart har vi kommit in lite bakom kulisserna på det här romantiska skimret man har av alla scener man bara ser utifrån, och det har visat sig att det finns en del intriger, men sådant är väntat och på det stora hela är det mest fint alltihop.
Igår kväll var sista dagen för festivalen och Spoonboy spelade som sista band med Good Lucj som ”kompband”. Efter ungefär halva setet drar de av tre covers under namnet Supahustlas. Det är kul att man efter allt genusorienterat mellansnack och all PK kan ställa sig utanför den grejen lite och bara ha lite jävla kul. Lägga det creddiga åt sidan för en stund. De covers som spelades till publikens stora förtjusning var:
Senare på kvällen blev det disco. Jag dansar inte och var trött, så jag gick hem för att sova. Men jag hörde från Abbey med flera att Miley Cyrus var något som spelats och crustdansats till. Punkare borde börja göra sådan musik istället, då kanske de kunde ta över hela världen till slut.
Vi har ätit massa på ett ställe som heter The Owlery. Typ varje dag. Det är också en sån där konstig upplevelse. Den restaurangen drivs av ett kompisgäng som hänger ut och spelar i band tillsammans. Det känns som att allt sånt där som man brukar prata om hemma har förverkligats här. Bloomington – Punk rock city.
Jag har ätit massa sådana hära:
En BBQ Seitan-macka med äkta amerikansk cole slaw på. Med sweet potato french fries. Löjligt gott. Jag tänkte ta något annat idag, eftersom jag ätit samma varje gång. Men så tänkte jag att om det andra jag skulle valt inte skulle vara lika gött skulle det kännas dumt att lämna Bloomington utan att ha passat på att äta den där mackan en sista gång.
Precis när man kommer in på The Owlery finns en kyldisk med deras tårtor. Vi har alltid tappat hakan när vi fått syn på dessa, men efter en vräkig brunch orkar man ju inte tårta oftast. Men jag fick pressa mig lite och testade denna. Inget jag ångrar. Minns inte vad det var på den, men den var väldigt söt. Mycket sötare än tårtorna vi äter hemma i Sverige och därmed inte lika god. Men för upplevelsens skull var jag tvungen.
På vägen hem promenerade jag med en fransman vi bott med, Pascal. Han är helt episk.
Vi hade tänkt göra en sån där snygg presentation av honom som jag gjorde med The Door. Men det är svårt, etersom Pascal inte är en sådan karaktär som The Door är. Men nära till skratt och slående lik en ung Nicolas Cage är han! Jag hoppas han kommer förbi Göteborg någon gång.
Jag hittade vart alla ölburkar fransmännen druckit tagit vägen. (Är det en korrekt mening?)
Vi var och badade i en utomhuspool med några andra så här sista dagen. Det var skönt men lite kallt. Jag gjorde en äkta Baywatch-badvakt sur när jag inte följde reglerna. Jag ba: Fuck the police, yolo. Vi gjorde pannkakor, gick hem till Chris hus och sa hej då och på återseende.Vi gick hem rätt tidigt för imorn ska vi upp rätt tidigt. Istället har jag suttit uppe och sugit på Bloomington-minnena. Jag blir lätt sentimental när jag hängt med massa skojiga människor en tid och man börjar lära känna dom och man gör massa roliga saker. Det är som att man tänker att det alltid är så här. Men framför allt är det som att man önskar att det alltid var så här.
Hej då Bloomington, IN. Jag hoppas vi ses snart igen!
Löste swaget på festivalen. Fick inte plats med några 10″or och kassetter och annat bös på bilden, men ni fattar ju.
Utvandrarna 