Utvandrarna

Efter att vi käkat donuts i Brooklyn kände vi att vi behövde komma tillbaks dagen därpå. Dessutom hade jag tagit oss till fel sida av Broadway när vi letade efter Mishka-affären Erik och Linnéa ville till också. Jag hade tagit oss till nånstans på Manhattan när affären i själva verket låg i Brooklyn, inte långt från Desert Island där jag shoppade serier… Så vi återvände alltså i lördags till Brooklyn för att leta upp denna Mishka-affär. Men eftersom det var helg så tänkte vi att vi skulle smita förbi den beryktade loppmarknaden också. Den visade sig inte vara riktigt lika gigantisk som ryktet sagt, men den var väldigt fin och städad. Det var ganska mycket arts and crafts, dock. Inte riktigt loppisgrejer utan dyra handgjorda (jättefina) muggar och kramdjur och t-shirtar. Men första ståndet vi sprang på hade jättemycket små pryttlar och särskilt dessa tyckte jag var roliga:

Samlarbilder av alla de sorter! Inte bara sport utan exempelvis från Street Fighter-filmen, Närkontakt av tredje graden, Peewee och Pacman… Det var lite ballt tyckte jag. När jag kollade upp från lådan såg jag ägaren av ståndet, som såg bekant ut. Visstja, den där Dan som vi fått lov att sova hos men som sedan inte svarade på våra mail, han skulle ju jobba på den här loppisen. Det kanske var han? Jag tyckte det såg ut så av vad jag sett av honom på Facebook. Sen hörde jag honom prata med en kund om att han har två döttrar, som är åtta månader gamla och tvillingar. Som vi sett på Facebook att Dan hade. Sen kom någon förbi och ropade ”Hey, Dan!”. Då gick vi därifrån för att inte riskera konfrontation. I ett annat stånd spelades Timbuktu.

Vi fortsatte med en lång promenad på Broadway. Den rätta sidan av Broadway denna gången, för att hitta Mishka. Det är fint där i Brooklyn. Nedgånget och med mycket klotter. Fint att titta på. Till slut kom vi fram till Mishka, som var en pytteliten affär som inte hade något kul, så vi gick mest runt därinne för att verka intresserade så att de inte skulle bli ledsna för att vi gick direkt. Sen gick vi.

Wade som vi bodde med i Bloomington hade massa tips på bra veganställen och ett av dem, Foodswings, skulle ligga i närheten, så vi gick dit för lite käk. Där var det burgare som gällde, och vilka burgare sen! Jag tog en Foodswings with cheese, med pommes och en Butterfinger milkshake. Dödsgott och inte jättedyrt. Ca $14 blev det och helt klart värt det.

Vid ett bord lite längre bort satt några svenskar och småpratade. Efter en stund kom det in lite folk och jag kände igen en av dem. Det var ju Abbeys kompis från Bloomington! Som spelade trummor i flera av banden som spelade på PIX. Vi fick ögonkontakt och jag utbrast ”Hey! It’s you!”. Han var lite förvirrad men svarade ”You’re from Sweden, right?”. Då kom jag på att vi hade ju aldrig träffats där nere i Bloomington utan jag hade bara sett honom på scen och visste att det var Abbeys kompis… Men han kände igen oss i alla fall och vi snackade en stund och tog bilder på varann som han sms:ade till Abbey. Himla liten stad det här.

Nu ville Erik och Linnéa gå ner till vattnet som inte var långt härifrån. Jag ville dock tillbaks till Desert Island, som inte heller var långt härifrån. Så vi skildes åt en stund och skulle mötas nere vid vattnet sen. Det var gött med en promenad på egen hand. Då kunde jag vandra i mitt eget tempo och fota allt de fina klottret. När jag kom fram till Desert Island utbrast ägaren ”You came back!”. Så jag sa att jag var tvungen att komma tillbaks och köpa Jason-trycket han hade hängandes på väggen. Han berättade att han brukade försöka få författare som är där för signeringar att göra ett tryck i liten upplaga samtidigt. Så Jason hade varit där två månader tidigare och gjort ett tryck i en upplaga på 20 ex varav det nu bara fanns tre stycken kvar. Och jag köpte ett för ynka $25! Signerat och numrerat!

På bakgården var det nåt slags musikfestival på gång. Det var ganska tråkig musik men väggarna var fina.

Men jag fortsatte ner till vattnet där Erik och Linnéa väntade.

Väl nere vid vattnet såg det ut så här:

Solen började gå ner och vi började tröttna, men vi tänkte att vi skulle klämma Empire State Building innan vi åkte hem i alla fall. så vi gick ner i underjorden och tog oss till Manhattan. Jag hade fått nys om att det skulle ligga en stor serietidningsaffär mitt emot Empire State Building, så den gick vi förbi först. Den var väldigt stor men lite av en besvikelse för det var mest superhjälteserier som gällde där. De hade dock en hylla med fanzines och sånt så jag hittade några roliga där. Det värsta var dock att försöka ta sig ut därifrån. Det var inte särskilt mycket folk och bara en person före oss i kön men jag överdriver inte när jag säger att det tog 10-15 minuter att betala och komma ut ur affären. Killen i kassan var en äldre tanig man som börjat bli tandlös och bredvid kassan stod hans två kompisar/medarbetare. Hur som haver så spenderade kassören all sin uppmärksamhet på att prata superhjältefilmer med vännerna som stod bredvid. Från Spiderman som har premiär om några dagar, till Batman som kommer därefter men framför allt så hade han långa utläggningar om varför Superman-filmerna suger. Att det är Brian Singers fel som tror han är nåt. Så, ja, en kvart senare var vi redo att åka upp i King Kong-tornet.

Vi gick in och tänkte ”wow, det verkar inte vara så mycket kö nu!”. Fick gå igenom magnetröntgen och checka alla våra väskor så vi inte hade bomber och granater med oss. Sen fick vi gå vidare till biljettkassan. Där var det lite kö dock. Vi fick kanske stå 10-15 minuter för att köpa biljetter och därifrån var det bara nerförsbacke. Vi köade väl en halvtimme innan vi kom fram till en sluss innan hissen. Och när de äntligen släppte spärren vid slussen där så kom vi fram till ytterligare en kö innan slussen. Sisådär 20 minuter till köade vi nog innan vi äntligen, äntligen kom fram till hissen. Äntligen fick vi åka upp! Till 80-våningen. Där var det återigen kö. Till nästa hiss. Jag tappade räkningen här eftersom jag nu bara var trött, hungrig och kissnödig men det tog ett bra tag innan vi kom fram till hissen i alla fall. Sen åkte vi upp sex våningar till och var så tillslut uppe på 86:e våningen. Där vi trängdes med nåt hundratal ivriga turister som alla ville bli fotade av sina vänner med ryggen mot stadens ljus.

Visst var det lite häftigt att stå där uppe och se den stora stan så liten, men det var inte värt 25 dollar och 1,5 timmars köande. Men nu skulle vi äntligen få åka hem. Efter att ha köat i omgångar för att få komma med hissarna ner… Empire State Building är inget jag rekommenderar den som ska till New York.

Söndagen började vi med ett besök på American Museum of Natural History. Ett verkligen gigantiskt museum, som börjar med rymden på första våning, vidare till planeten jorden på andra och sedan närmare titt på de olika världsdelarna. Befolkning och djurarter. Det var en väldigt frän utställning om ljus i naturen också. Om exempelvis fireflies och blinkande maneter och sånt. Himla fräsig, men på det stora hela kändes det tråkigt med uppstoppade djur istället för levande. Men dinosaurierna var jävligt feta. Stora och många! Exempelvis en av världens få hela Tyrannusaurus Rex som står framme för allmän beskådan:

Vi gick omkring här inne i minst fyra timmar åtminstone, och hann ändå inte igenom hela innan de stängde vid sex. Nu behövde vi något att käka. På Foodswings dagen innan hade jag köpt New Yorks veganguide, som listar de bästa veganmatställena i stan. Ett av de ställen som låg med på deras topplista var Blossom de Jour och eftersom det låg relativt nära och lät gött så ställde vi in siktet på det. En bra grej med den här stan är gatunamnen, som gör det väldigt enkelt att hitta. När alla heter 1:a gatan, 2:a gatan, 3:e gatan, osv, så är det lätt att hålla reda på vilket håll du ska gå om du har adressen. Men när du kommer upp ur tunnelbanan och inte har en aning om vilket håll som är vilket blir det alltid lite förvirrat. Vi visste att vi var på rätt gata, och vi skulle gå på den tills vi kom till 9th Avenue tror jag det var. Vi var nu i korsningen på 8th. 9th kommer ju efter 8th, men är det framåt eller bakåt vi ska gå? Vi testade att gå åt ett håll, men det var så klart fel. Vi kom till 7th. Men där låg Chelsea Hotel.

Så vände vi bara på klacken och kom till vårt matställe. Här var det också hamburgare som gällde, fast lite finare och hälsosammare. Gött var det hur som helst. Sen fick det vara nog. Vi klämde in besök på Disney Center och Toys R Us på Times Square också innan vi gick hem och kraschade. Idag har vi inte gjort något alls. Vi har packat ihop våra väskor eftersom vår bokning hos Memo tagit slut. Och eftersom hela den där grejen med Dan kapsejsade och vi inte hade någonstans att bo så fixade Memo så vi fik bo hos hans ex som är i Florida. Så här är vi nu. En helt egen lägenhet, som vi delar med hunden Toby just nu medan Memo fixar och donar i sitt hus. Vi tar det lugnt och chillaxar här hemma idag.