Det känns lite som att vi turas om att bryta ihop nu, haha. Idag var det i alla fall min tur att försöka hålla tillbaka tårarna. Var så löjligt trött på att vara i New York idag. Så less på värmen. På kollektivtrafiken. På kisslukten i kollektivtrafiken. På att vara hungrig. På att vara stressad. På allt egentligen. Steve och Linnea är bra resesällskap, de biter ihop tills de ler. Jag älskar dom. Det kunde varit mycket värre. Men idag ville jag bara åka hem till The Kortedala.
Här är en bild på ett fint hus vi hittade häromdan:
Jag läste precis klart en bok jag fick i Bloomington, som heter Free Pizza for Life.
Det är på inget sätt ett litterärt mästerverk. Men jag gillade den, den är som punkmusik – man får en känsla av att det är en äkta människa som gjort det och man skulle kunna göra det själv också om man ville. Det är en bra känsla. Jag älskar punk. I boken skriver Chris att turnera är fett och att resa är sämst. För att när man reser så är det svårt att träffa nya roliga och bra människor, och att när man turnerar så sker det automagiskt. Lite så känner jag också, även om jag aldrig turnerat. Men det känns som att vi i Bloomington träffade massa roligt folk som var kul att hänga med och att i New York… har man inte det. Även om New York såklart haft sina ljusglimtar också.
Men idag var alltså en dålig dag för mig. Men den blev bättre. Jag hatade New York från ungefär klockan halv två till halv åtta. När vi satt på bion hade vi ännu inte fått tag i Memo och Steve var snäll som stod utanför och väntade in honom i det sista medan Linnea tog platser (de har inte bestämda platser i sina biosalonger i USA, jäkligt märkligt. Jag ska skriva en lång lista på märkligheter i det här landet innan den här bloggen är slut) åt oss och jag köpta dricka och snask (som för övrigt var en stor besvikelse!!! Jag trodde det skulle finnas jätteportioner att välja på. Men där slår ju till och med SF jänkarna på fingrarna. USA got nothing on the Blockbustermeny!). Jag var sur och stressad och ledsen över att Memo skulle missa bion vi bjöd honom på, men precis när trailerserna började kom både Steve och Memo in i salongen och satt sig bredvid oss och allt blev bättre. Jag är så ofta. Att jag kan tycka det är jättejobbigt om något som är bestämt inte faller på plats, Linnea säger att det är för att jag har Aspergers. Jag vet inte vad det kan bero på, men så är det i alla fall!
Filmen i sig var ungefär vad jag förväntat mig. Den får tre positiva tassar av fem. Själva bioupplevelsen var okej, men jag hade förväntat mig mer. den får tre negativa tassar av fem.
Något som får lite fler positiva tassar var när jag och Steve drog till Ben and Jerry’s igår och köpte glass:
Det är en brownie, med en skopa med glass. Varm fudgesås, grädde och björnar i glada färger. Det enda negativa med denna är att man bara fick en skopa glass, trots att man frågade efter fler. Snålgubbar.
Här är lite roligt klotter:
När filmen var över idag blev jag på bättre humör. Antagligen för att det i slutändan blev som det var planerat. Universum och Kaos jobbar ibland verkligen för ens fördel. Det är bra. Här är jag med en Spiderman-mask vi hittade i soporna:
Filed under: New York | Etiketter: American Museum of Natural History, Brooklyn, Empire State Building, graffiti, loppis
Efter att vi käkat donuts i Brooklyn kände vi att vi behövde komma tillbaks dagen därpå. Dessutom hade jag tagit oss till fel sida av Broadway när vi letade efter Mishka-affären Erik och Linnéa ville till också. Jag hade tagit oss till nånstans på Manhattan när affären i själva verket låg i Brooklyn, inte långt från Desert Island där jag shoppade serier… Så vi återvände alltså i lördags till Brooklyn för att leta upp denna Mishka-affär. Men eftersom det var helg så tänkte vi att vi skulle smita förbi den beryktade loppmarknaden också. Den visade sig inte vara riktigt lika gigantisk som ryktet sagt, men den var väldigt fin och städad. Det var ganska mycket arts and crafts, dock. Inte riktigt loppisgrejer utan dyra handgjorda (jättefina) muggar och kramdjur och t-shirtar. Men första ståndet vi sprang på hade jättemycket små pryttlar och särskilt dessa tyckte jag var roliga:
Samlarbilder av alla de sorter! Inte bara sport utan exempelvis från Street Fighter-filmen, Närkontakt av tredje graden, Peewee och Pacman… Det var lite ballt tyckte jag. När jag kollade upp från lådan såg jag ägaren av ståndet, som såg bekant ut. Visstja, den där Dan som vi fått lov att sova hos men som sedan inte svarade på våra mail, han skulle ju jobba på den här loppisen. Det kanske var han? Jag tyckte det såg ut så av vad jag sett av honom på Facebook. Sen hörde jag honom prata med en kund om att han har två döttrar, som är åtta månader gamla och tvillingar. Som vi sett på Facebook att Dan hade. Sen kom någon förbi och ropade ”Hey, Dan!”. Då gick vi därifrån för att inte riskera konfrontation. I ett annat stånd spelades Timbuktu.
Vi fortsatte med en lång promenad på Broadway. Den rätta sidan av Broadway denna gången, för att hitta Mishka. Det är fint där i Brooklyn. Nedgånget och med mycket klotter. Fint att titta på. Till slut kom vi fram till Mishka, som var en pytteliten affär som inte hade något kul, så vi gick mest runt därinne för att verka intresserade så att de inte skulle bli ledsna för att vi gick direkt. Sen gick vi.
Wade som vi bodde med i Bloomington hade massa tips på bra veganställen och ett av dem, Foodswings, skulle ligga i närheten, så vi gick dit för lite käk. Där var det burgare som gällde, och vilka burgare sen! Jag tog en Foodswings with cheese, med pommes och en Butterfinger milkshake. Dödsgott och inte jättedyrt. Ca $14 blev det och helt klart värt det.
Vid ett bord lite längre bort satt några svenskar och småpratade. Efter en stund kom det in lite folk och jag kände igen en av dem. Det var ju Abbeys kompis från Bloomington! Som spelade trummor i flera av banden som spelade på PIX. Vi fick ögonkontakt och jag utbrast ”Hey! It’s you!”. Han var lite förvirrad men svarade ”You’re from Sweden, right?”. Då kom jag på att vi hade ju aldrig träffats där nere i Bloomington utan jag hade bara sett honom på scen och visste att det var Abbeys kompis… Men han kände igen oss i alla fall och vi snackade en stund och tog bilder på varann som han sms:ade till Abbey. Himla liten stad det här.
Nu ville Erik och Linnéa gå ner till vattnet som inte var långt härifrån. Jag ville dock tillbaks till Desert Island, som inte heller var långt härifrån. Så vi skildes åt en stund och skulle mötas nere vid vattnet sen. Det var gött med en promenad på egen hand. Då kunde jag vandra i mitt eget tempo och fota allt de fina klottret. När jag kom fram till Desert Island utbrast ägaren ”You came back!”. Så jag sa att jag var tvungen att komma tillbaks och köpa Jason-trycket han hade hängandes på väggen. Han berättade att han brukade försöka få författare som är där för signeringar att göra ett tryck i liten upplaga samtidigt. Så Jason hade varit där två månader tidigare och gjort ett tryck i en upplaga på 20 ex varav det nu bara fanns tre stycken kvar. Och jag köpte ett för ynka $25! Signerat och numrerat!
På bakgården var det nåt slags musikfestival på gång. Det var ganska tråkig musik men väggarna var fina.
Men jag fortsatte ner till vattnet där Erik och Linnéa väntade.
Väl nere vid vattnet såg det ut så här:
Solen började gå ner och vi började tröttna, men vi tänkte att vi skulle klämma Empire State Building innan vi åkte hem i alla fall. så vi gick ner i underjorden och tog oss till Manhattan. Jag hade fått nys om att det skulle ligga en stor serietidningsaffär mitt emot Empire State Building, så den gick vi förbi först. Den var väldigt stor men lite av en besvikelse för det var mest superhjälteserier som gällde där. De hade dock en hylla med fanzines och sånt så jag hittade några roliga där. Det värsta var dock att försöka ta sig ut därifrån. Det var inte särskilt mycket folk och bara en person före oss i kön men jag överdriver inte när jag säger att det tog 10-15 minuter att betala och komma ut ur affären. Killen i kassan var en äldre tanig man som börjat bli tandlös och bredvid kassan stod hans två kompisar/medarbetare. Hur som haver så spenderade kassören all sin uppmärksamhet på att prata superhjältefilmer med vännerna som stod bredvid. Från Spiderman som har premiär om några dagar, till Batman som kommer därefter men framför allt så hade han långa utläggningar om varför Superman-filmerna suger. Att det är Brian Singers fel som tror han är nåt. Så, ja, en kvart senare var vi redo att åka upp i King Kong-tornet.
Vi gick in och tänkte ”wow, det verkar inte vara så mycket kö nu!”. Fick gå igenom magnetröntgen och checka alla våra väskor så vi inte hade bomber och granater med oss. Sen fick vi gå vidare till biljettkassan. Där var det lite kö dock. Vi fick kanske stå 10-15 minuter för att köpa biljetter och därifrån var det bara nerförsbacke. Vi köade väl en halvtimme innan vi kom fram till en sluss innan hissen. Och när de äntligen släppte spärren vid slussen där så kom vi fram till ytterligare en kö innan slussen. Sisådär 20 minuter till köade vi nog innan vi äntligen, äntligen kom fram till hissen. Äntligen fick vi åka upp! Till 80-våningen. Där var det återigen kö. Till nästa hiss. Jag tappade räkningen här eftersom jag nu bara var trött, hungrig och kissnödig men det tog ett bra tag innan vi kom fram till hissen i alla fall. Sen åkte vi upp sex våningar till och var så tillslut uppe på 86:e våningen. Där vi trängdes med nåt hundratal ivriga turister som alla ville bli fotade av sina vänner med ryggen mot stadens ljus.
Visst var det lite häftigt att stå där uppe och se den stora stan så liten, men det var inte värt 25 dollar och 1,5 timmars köande. Men nu skulle vi äntligen få åka hem. Efter att ha köat i omgångar för att få komma med hissarna ner… Empire State Building är inget jag rekommenderar den som ska till New York.
Söndagen började vi med ett besök på American Museum of Natural History. Ett verkligen gigantiskt museum, som börjar med rymden på första våning, vidare till planeten jorden på andra och sedan närmare titt på de olika världsdelarna. Befolkning och djurarter. Det var en väldigt frän utställning om ljus i naturen också. Om exempelvis fireflies och blinkande maneter och sånt. Himla fräsig, men på det stora hela kändes det tråkigt med uppstoppade djur istället för levande. Men dinosaurierna var jävligt feta. Stora och många! Exempelvis en av världens få hela Tyrannusaurus Rex som står framme för allmän beskådan:
Vi gick omkring här inne i minst fyra timmar åtminstone, och hann ändå inte igenom hela innan de stängde vid sex. Nu behövde vi något att käka. På Foodswings dagen innan hade jag köpt New Yorks veganguide, som listar de bästa veganmatställena i stan. Ett av de ställen som låg med på deras topplista var Blossom de Jour och eftersom det låg relativt nära och lät gött så ställde vi in siktet på det. En bra grej med den här stan är gatunamnen, som gör det väldigt enkelt att hitta. När alla heter 1:a gatan, 2:a gatan, 3:e gatan, osv, så är det lätt att hålla reda på vilket håll du ska gå om du har adressen. Men när du kommer upp ur tunnelbanan och inte har en aning om vilket håll som är vilket blir det alltid lite förvirrat. Vi visste att vi var på rätt gata, och vi skulle gå på den tills vi kom till 9th Avenue tror jag det var. Vi var nu i korsningen på 8th. 9th kommer ju efter 8th, men är det framåt eller bakåt vi ska gå? Vi testade att gå åt ett håll, men det var så klart fel. Vi kom till 7th. Men där låg Chelsea Hotel.
Så vände vi bara på klacken och kom till vårt matställe. Här var det också hamburgare som gällde, fast lite finare och hälsosammare. Gött var det hur som helst. Sen fick det vara nog. Vi klämde in besök på Disney Center och Toys R Us på Times Square också innan vi gick hem och kraschade. Idag har vi inte gjort något alls. Vi har packat ihop våra väskor eftersom vår bokning hos Memo tagit slut. Och eftersom hela den där grejen med Dan kapsejsade och vi inte hade någonstans att bo så fixade Memo så vi fik bo hos hans ex som är i Florida. Så här är vi nu. En helt egen lägenhet, som vi delar med hunden Toby just nu medan Memo fixar och donar i sitt hus. Vi tar det lugnt och chillaxar här hemma idag.
Efter att vi knallat runt på Times Square så blev vi helt utmattade av alla blinkande lampor och människor så vi orkade inte göra nåt mer den kvällen. Men igår hade vi en heldag. Och första idén vi hade var Moma. Museum of Modern Art. Så vi drog ut tidigt för att vara där innan rusning och ha tid att gå runt där utan att behöva stressa. 6 våningar av massa go ”gammal” modern konst av goingar som dessa:
Vissa grejer har jag sett innan och det är ändå fantastiskt, men det som var mest fascinerande var en av de nya utställningarna:
Massvis av små porträttfoton i stora serier som i slutet knyts ihop av en liten berättelse som indirekt förklarar varför dessa personer är på bild. Exempelvis var ena väggen fylld av små porträtt på kaniner. Vid sidan av dessa var en text om hur kaniner fördes in för att jagas i Australien i mitten av 1800-talet, och populationen exploderade. Därefter har myndigheterna experimenterat fram olika sjukdomar för att ta död på så många kaniner som möjligt. Så de porträtterade kaninerna är från ett labb där nya sjukdomar testas. Och efter den korta texten är ett par bilder på en kaninmassgrav, en spruta och en medicinflaska. Och det var kanske tio olika sådana små lågmälda berättelser uppsmällda stort över dessa gigantiska väggar. Mycket mäktigt.
MoMa ligger ganska nära Central Park, så det tänkte vi att då måste vi ju gå dit. Och vid sidan av Central Park ligger naturhistoriska museet (vad nu det heter på amerikawnska) så vi tänkte att vi skulle promenixa en stund och sedan gå dit. Men vi var tvungna att stanna för lite käk och vila och sedan var det bara två timmar kvar till naturhistoriska skulle stänga så då fick det vara. Vi tar det en annan dag när vi har mer tid till det.
Det fanns många pampiga statyer av 1800-talsgubbar i Central Park. Färre pampiga statyer av gummor från något århundrade dock.
Istället siktade vi in oss på B&H. En gigantisk fotoaffär som drivs av ortodoxa judar. När vi virrade runt och letade efter den hittade vi en serietidningsbutik som vi var tvungna att gå in i. Två våningar av detta:
När vi till slut hittade B&H så var det som allt annat i den här stan: Crazy. Som vilken gigantisk elektronikkedja som helst, den vräkigaste Elgiganten eller MediaMarkt, med den skillnaden att de bara fokuserar på kameror och fotorelaterade grejer. Och gigantiskt var det. Det drivs som sagt av ortodoxa judar så alla expediter och annan personal (och de var många – extremt många kassor, hjälpdiskar och golvpersonal som bara vandrade omkring för att hjälpa till) hade de där långa lockarna vid öronen och en svart liten kippa på huvudet. Ortodoxa judar är ju inte så synliga i Sverige så en hel supermegastore där all personal ser ut så var ovanlig för mina ögon. Men det absolut mest ovanliga var deras köp-/betalningssystem. Vi hade lagt märke till att det gick små rullband uppe i taket där små blåa lådor åkte omkring och det var ganska få produkter ute på golvet utan du fick gå till en hjälpdisk för att be dem att plocka fram saker åt dig. Jag letade kameraväskor men hittade ingen som såg bra ut, och någon 110-film hade de tyvärr inte heller (men de gav mig adressen till Lomography-affären som definitivt skulle ha det) så jag tänkte att jag bara skulle köpa mig en liten eu/usa-strömadapter som kostade 3 dollar. Jag fick hjälp av en ung man att leta upp den men för att köpa den så var han tvungen att knappa in den i datorn tillsammans med mitt telefonnummer och adress. Därefter fick jag ett kvitto och han tog hand om adaptern. Jag fick gå till en kassa och betala mitt köp där och de gav mig ett annat kvitto. Vidare till en annan kassa där jag fick visa mitt nya kvitto och de plockade då fram min adapter som redan lagts i en liten påse av någon annan personal som fått den via de blå lådorna på järnvägen i taket. Ett väldigt omständigt system för att köpa en liten billig pryl, men det minskar ju garanterat snatteri och är tydligen extremt lönsamt för dem. Memo, som vi bor med, sa att han frågat dem om detta systemet och de sagt att det kostar väldigt mycket men ändå är mycket lönsamt. Fascinerande, helt klart.
Och på vägen dit såg jag en ESPO-målning:
Utvandrarna 