Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Djur, donuts, flyg, flygplan, Hem, Vardagsliv
Så var 4th of july över. Vad vi har gjort? Ptja… Vimsat runt lite på stan, fixat en kabinväska till Steve, skrivit vykort, ätit pizza, sett söta ekorrar, sovit. Missade fyrverkerierna över Eastern River, men äsch, vad är väl en bal på slottet? Pffft. Vi har göttat oss i den generösa soffan i vår Queenslägenhet och kollat film på Netflix (streamning av film och tv-serier direkt till TV:n, fint det), ätit donuts och bara softat. Tidigare under dagen lyckades jag snoka fram en våg så att vi kunde väga vårt bagage och det verkar som att vi har god marginal till maxvikten allihopa. Vi vägde även oss själva och alla tre har gått upp mellan två och tre kilo under USA-vistelsen. Det blir fatcamp när vi kommer hem till Göteborg alltså, men med min obefintliga karaktär så lär vi väl märka snart hur bra det går, haha…
Den här resan har varit fin och det mesta ha flutit på väldigt bra, jag har överraskat mig själv. Jag har en tendens att bli liksom ”allergisk” när jag är ute och reser, jag blir extra överkänslig mot stress, alla intryck, all intensitet och av att aldrig kunna vara riktigt ensam. Även om jag tycker om den eller de jag reser med så blir det lätt att någonting inom mig bygger upp ett skrikande behov av att jag för-i-hela-helvetes-djävlar-måste-få-vara-ifred. Någon gång skall jag pröva att åka utomlands på egen hand, eller för all del inrikes också… Inte hälsa på någon, inte träffa någon med flit, bara mata ensamvargen i mig och förhoppningsvis upptäcka att jag inte är så mesig och beroende av andra människor som jag ofta tror. Jag kan se det framför mig; jisses amalia vilken bragd att jag åkte till Grums utan mening alldeles ensam och överlevde!
Hemlängtan tickar på nu när vi om ett dygn är en god bit på väg över Atlanten, Steves laptop är laddad med säsong två av den episka realityserien ”Work of art” och jag har goa piller att ta om jag behöver hjälp att somna i den inte så vidare värst bekväma flygstolen. Väl landade på svensk mark så kommer mamma och Tetris (!!!) och möter oss på flygplatsen, kommer säkert vara så blödig att jag börjar grina av lycka.
Jag avslutar detta pladdriga inlägg med en låt på temat USA och borta bra men hemma bäst:
Nu har vi lämnat Bloomington bakom oss och landat i New York. Jag har inte riktigt smält det här med att flyga riktigt känner jag. Så fort det piper och tjuter tror jag att det är nödsignalen för att flygplanet ska störta. Speciellt när planet i fråga närmar sig marken och allt man ser runt om sig när man tittar ut är mest vatten. Men jag lever och ja. Nu sitter jag här vid ett köksbord i Queens.
Väl här i lägenheten hade vi bråttom att få komma ut för att se New York och få oss lite i magen. Ingen av oss hade ätit något sedan frukost så humöret var ju inte på topp och i samband med att vi vandrade omkring i ett område som mest påminner om ett förvuxet Kvibergs marknad (stöldgodsmarknad i Göteborg som mest säljer blinkande lampor och gamla mobilladdare). Det kändes inte som New York. Vi fick i oss lite pizza, jag blev svintrött och ville mest tillbaka och sova. Underväldigande.
När vi vaknat från vår tupplur bestämde vi oss för att gå på bio. Vimsade bort oss i tunnelbanan och hamnade till slut mitt i Times Square. Holy fucking vagina. Sjukt ställe. Massa information över allt som inte säger någonting egentligen. Linnea och Steve tog svinmycket bilder så det kommer komma upp. Det kom fram en up and coming rappare som ville sälja sina demoskivor till oss, signerade och allt. Jag hade lätt köpt om jag hade haft cash på mig. Han kallade sig själv Faith och kallade Steve för nörd: ”Nerds gets all the money”.
Det blir MoMA imorn. Det blir nog kul, men vet inte vad jag ska förvänta mig riktigt, mer än att det blir kul. Nu ska jag sova. Jag är i en stad som aldrig sover och jag är jävligt trött.
Utvandrarna 