Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Djur, donuts, flyg, flygplan, Hem, Vardagsliv
Så var 4th of july över. Vad vi har gjort? Ptja… Vimsat runt lite på stan, fixat en kabinväska till Steve, skrivit vykort, ätit pizza, sett söta ekorrar, sovit. Missade fyrverkerierna över Eastern River, men äsch, vad är väl en bal på slottet? Pffft. Vi har göttat oss i den generösa soffan i vår Queenslägenhet och kollat film på Netflix (streamning av film och tv-serier direkt till TV:n, fint det), ätit donuts och bara softat. Tidigare under dagen lyckades jag snoka fram en våg så att vi kunde väga vårt bagage och det verkar som att vi har god marginal till maxvikten allihopa. Vi vägde även oss själva och alla tre har gått upp mellan två och tre kilo under USA-vistelsen. Det blir fatcamp när vi kommer hem till Göteborg alltså, men med min obefintliga karaktär så lär vi väl märka snart hur bra det går, haha…
Den här resan har varit fin och det mesta ha flutit på väldigt bra, jag har överraskat mig själv. Jag har en tendens att bli liksom ”allergisk” när jag är ute och reser, jag blir extra överkänslig mot stress, alla intryck, all intensitet och av att aldrig kunna vara riktigt ensam. Även om jag tycker om den eller de jag reser med så blir det lätt att någonting inom mig bygger upp ett skrikande behov av att jag för-i-hela-helvetes-djävlar-måste-få-vara-ifred. Någon gång skall jag pröva att åka utomlands på egen hand, eller för all del inrikes också… Inte hälsa på någon, inte träffa någon med flit, bara mata ensamvargen i mig och förhoppningsvis upptäcka att jag inte är så mesig och beroende av andra människor som jag ofta tror. Jag kan se det framför mig; jisses amalia vilken bragd att jag åkte till Grums utan mening alldeles ensam och överlevde!
Hemlängtan tickar på nu när vi om ett dygn är en god bit på väg över Atlanten, Steves laptop är laddad med säsong två av den episka realityserien ”Work of art” och jag har goa piller att ta om jag behöver hjälp att somna i den inte så vidare värst bekväma flygstolen. Väl landade på svensk mark så kommer mamma och Tetris (!!!) och möter oss på flygplatsen, kommer säkert vara så blödig att jag börjar grina av lycka.
Jag avslutar detta pladdriga inlägg med en låt på temat USA och borta bra men hemma bäst:
Tjena. Det har hänt ganska mycket på kort tid men jag orkar inte gå in på detaljer just nu för klockan är 03:22 här och vi har varit ute och roat oss hela dagen. Men jag kör en liten snabbgenomgång åtminstone:
Resan gick väldigt bra och kändes kortare än den kanske borde.
När vi skulle göra byte i Chicago visade det sig att vårt bagage försvunnit nånstans på vägen.
Abbey som vi bor hos har varit väldigt hjälpsam och hjälpt oss att snacka med flyget om detta – fastän vi så klart kunnat göra det själva – och fixar sovplatser åt oss i hennes lilla hus i Bloomington. Vi bor här med tre fransoser och en mysko katt som heter Cotton. Imorgon kommer det tre till personer som ska bo här.
Under dagen har vi mest väntat på att vårat bagage skulle komma, för American Airlines ringde imorse och sa att de hade hittat det och skulle skicka ut det till oss idag eller imorgon. Under tiden har vi käkat på ett rikigt gött veganställe vid namn The Owlery – även kallat vegan Hooters – där Abbey jobbar:
och kollat in en seriebutik där Abbey jobbar. Jag hittade flera najsa seriealbum där som jag antagligen kommer gå tillbaks och köpa men för tillfället nöjde jag mig med två fanzines:
Vi hoppades på att vårt bagage skulle kommit fram efter den turen, men det hade det inte, så turen till sjön vi hade planerat fick hjälpas av lån av badkläder från Abbey. Lake Monroe som vi var vid var gigantisk och kändes som en riktig solsemesterplats. Det är helt otroligt varmt här och eftersom alla mina kläder var i vårt försvunna bagage har det varit lite jobbigt i värmen, men det funkar bättre än jag trodde det skulle göra.
Därefter tog vi en tur till Walmart. Abbey behövde fixa ett par luftmadrasser till de kommande gästerna och vi behövde kolla in Walmart. Och köpa grejer till the bonfire som vi var bjudna till hemma hos Chris. Vi bestämde oss för choklad i banan. Amerikanerna hade inte hört talas om den grejen innan och blev mäkta imponerade av hur gött det var. I gengäld visade Abbey oss s’mores. Du lägger en bit choklad på ett kex, grillar en marshmallow som du lägger på chokladen och sen toppar du det med ett till kex och äter det som en liten macka. Märkligt, söligt men gött.
Kvällen vid elden hemma hos Chris var himla gemytlig. Chris heter Clavin i efternamn och är den som sköter Plan It X Records, skivbolaget som anordnar Plan It X Fest. Han är också bandet Ghost Mice. Jag har egentligen ingen koll på det här men jag förstår genom Erik att han är en av de stora i den här musiksvängen. Och festen var full av såna namn som jag inte vet vilka det är men alltså är stora, vilket dock inte heller märks för alla är så himla trevliga och mysiga. Väldigt vänliga och välkomnande.
Jag har hört från många som varit i New York som sagt att det är märkligt att vara där när du sett så mycket av staden på film och tv och jag har lite samma känsla här i Bloomington, som är en väldigt ”liten” stad, även om det är en collagestad och alltså har mycket studenter och Walmart och liknande. Det är lite svårt att ha en ”ren” upplevelse av det hela eftersom jag hela tiden relaterar mycket av det som händer till filmupplevelser. Igår (nu har jag sovit och det är torsdag) när vi gick omkring på stan och stannade här och var för att Abbey känner alla vi möter, så kändes det som att vi var i Richard Linklaters Slacker och senare på kvällen vid festen kunde jag inte sluta tänka på Funny Ha Ha. Och verkligen alla vi pratar med är med i något band med ett roligt namn och namedroppar massa andra roliga bandnamn som de spelat i eller som nån vän spelat i eller som ska spela på festivalen. Så i största allmänhet känns det som att vara mitt i en amerikansk indie-film. Men jag hoppas den känslan går bort efter ett tag, när vi acklimatiserat oss mer.
Utvandrarna 