Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Djur, donuts, flyg, flygplan, Hem, Vardagsliv
Så var 4th of july över. Vad vi har gjort? Ptja… Vimsat runt lite på stan, fixat en kabinväska till Steve, skrivit vykort, ätit pizza, sett söta ekorrar, sovit. Missade fyrverkerierna över Eastern River, men äsch, vad är väl en bal på slottet? Pffft. Vi har göttat oss i den generösa soffan i vår Queenslägenhet och kollat film på Netflix (streamning av film och tv-serier direkt till TV:n, fint det), ätit donuts och bara softat. Tidigare under dagen lyckades jag snoka fram en våg så att vi kunde väga vårt bagage och det verkar som att vi har god marginal till maxvikten allihopa. Vi vägde även oss själva och alla tre har gått upp mellan två och tre kilo under USA-vistelsen. Det blir fatcamp när vi kommer hem till Göteborg alltså, men med min obefintliga karaktär så lär vi väl märka snart hur bra det går, haha…
Den här resan har varit fin och det mesta ha flutit på väldigt bra, jag har överraskat mig själv. Jag har en tendens att bli liksom ”allergisk” när jag är ute och reser, jag blir extra överkänslig mot stress, alla intryck, all intensitet och av att aldrig kunna vara riktigt ensam. Även om jag tycker om den eller de jag reser med så blir det lätt att någonting inom mig bygger upp ett skrikande behov av att jag för-i-hela-helvetes-djävlar-måste-få-vara-ifred. Någon gång skall jag pröva att åka utomlands på egen hand, eller för all del inrikes också… Inte hälsa på någon, inte träffa någon med flit, bara mata ensamvargen i mig och förhoppningsvis upptäcka att jag inte är så mesig och beroende av andra människor som jag ofta tror. Jag kan se det framför mig; jisses amalia vilken bragd att jag åkte till Grums utan mening alldeles ensam och överlevde!
Hemlängtan tickar på nu när vi om ett dygn är en god bit på väg över Atlanten, Steves laptop är laddad med säsong två av den episka realityserien ”Work of art” och jag har goa piller att ta om jag behöver hjälp att somna i den inte så vidare värst bekväma flygstolen. Väl landade på svensk mark så kommer mamma och Tetris (!!!) och möter oss på flygplatsen, kommer säkert vara så blödig att jag börjar grina av lycka.
Jag avslutar detta pladdriga inlägg med en låt på temat USA och borta bra men hemma bäst:
Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Brooklyn, Djur, new york, tunnelbana, world trade center
Här ser ni en svullen och svettig, men glad, svenska (jag) som hånglar med New Yorks gulligaste kille! Det här är alltså Toby, Memos hund, han är sjukt söt och tycker väldigt mycket om mig. Han ser ut som en seriefigurshund och hans personlighet är busig, pigg, kvick och charmig. Beagle + tax verkar vara en intensiv men ändå lyckad kombination, bra om man vill ha en peppig liten korvhund med enorma öron!
Igår gick vi mycket. Vi åkte mycket tunnelbana också. Vad vi än gjorde så var det djävligt varmt, jag hade lätt kunnat vrida ur svetten ur mitt linne så att det droppade ner på asfalten och fräste till av värmen. World Trade Center var inte så jättemycket att se, som ni tidigare kanske läst så fick man betala om man ville in och kolla på minnestjohejset och ville man inte hosta upp dollars fick man stå bakom ett avskärmat stängsel med begränsad insyn och se på två halvfärdiga torn och en byggarbetsplats. Nåväl, nu har vi gjort det och det blev ännu en turistpunkt att checka av från listan.
Det vi såg av Brooklyn igår var mest… polskt. Många polska skyltar och pittoreska hus varav vissa såg ut som kulisser från en vilda västernfilm. Eftersom det var så satans varmt tog vi oss inte ner till Brooklyn Bridge utan höll oss kring Greenpoint och norra Williamsburg, vi får se om vi kanske kan komma dit idag istället. På helgerna är det stora loppisar runtom i Brooklyn och det kanske kan vara sköj att besöka.
Nu skall undertecknad gå och duscha så att jag luktar fräscht i sisådär fem minuter innan svetten och den unkna deoderantlukten tar över min kropp. Pusshej!
Filed under: Bloomington, Uncategorized | Etiketter: Djur, Livsstil, Shopping
(Bild från Google.)
Var en sväng till College Mall här i Bloomington förut, mest för att fördriva tid. Gick förbi en djuraffär och även om jag VET att det säljs hundar på annorlunda sätt här än i Sverige så kunde jag inte undgå att chockas. Bur efter bur efter bur efter bur längs en av väggarna, med plastgaller i bottnen, plexiglasfönster ut mot butiken och sidor i rostfritt stål med små inbyggda vattenkranar. I varje bur en eller flera valpar, många av dem var inte ens åtta veckor gamla. Där fanns inga hundmammor och inga hundar verkade vara syskon med varandra, de bara låg där i den kliniska och ostimulerande buren på kanske en halv kvadratmeter, sov tätt intill varandra och sökte väl sig till varandras värme och närhet. Vissa av dem gick fram mot glasrutan och ställde sig nyfiket på bakbenen och kikade ut mot oss människor i butiken, kanske är jag Disneyskadad men det kändes som om de sa ”ta mig här ifrån, låt mig vara din, snälla”. Det var hemskt nära att jag började gråta, jag fick en stor ångestknut i bröstet. Ville bara ta med mig allesammans och ta dem till sina mammor och en vettig uppväxtmiljö. Några butiksbesökare bad att få hälsa på valparna och det fick de göra utan närmare frågor, en av butiksarbetarna tog upp sin nyckelknippa och låste upp burarna och plockade ut de önskade valparna som de här mänskliga främlingarna fick ta med sig helt godtyckligt in i ett särskilt litet inglasat rum där de kunde kela med valparna en liten stund för att sedan gå vidare till någon annan butik och titta på andra ”accessoarer”.
Jag frågade butikspersonalen om det var okej att fotografera valparna, givetvis utan blixt, och det gick bra. (Orkar inte ladda över bilder från min systemkamera och dona med dem i Photoshop och så vidare, men jag kommer publicera flertalet av dem när jag kommit hem.)
Usch, jag känner mig bara tvungen att skriva av mig, menar inte att deppa ner den här bloggen… Men sådana här saker kan jag inte blunda för. Djur är inte leksaker. Djur är ingenting man impulsköper. Djur är inga slit-och-slängprodukter, eller produkter över huvud taget. Jag saknar min älskade hund där hemma hemskt, hemskt mycket, men jag vet att hon har det gott på Öland med mina föräldrar och att hon högst troligen inte skulle peppa på värmen här i Indiana. Puss, puss till min Tetris!
Så, här är min första post från andra sidan Atlanten. Allt är bra, men väldigt varmt. Luftfuktigheten är ganska hög så man blir lätt klibbig och mitt hår blir lockigt av svetten.
Även om vi bara varit här i två dagar så vet jag redan att jag älskar fanimej USA. Att hänga ut i en relativt liten stad i en mindre turistattraktiv stat som Indiana är hur fint som helst. Som Steve redan skrivit så var vi vid Lake Monroe häromdagen och det var en trevlig upplevelse, dock var bottnen superäcklig och jag föreställde mig gigantiska malfiskar överallt som var redo att skrämma livet ur mig. En kul grej på tal om malfiskar och USA är en slags fiskemetod som kallas ”noodling”, då rednecks helt sonika går ut i en sjö där det finns malar, vadar runt med vatten upp till bröstet och sedan fångar malarna genom att de nappar på deras bara händer när de viftar runt i det grumliga vattnet. Hade varit sjukt cool att se ett gäng goa typer göra det live, haha, men sådan tur hade vi inte.
Igår natt när vi varit på fest hemma hos Chris (Clavin), som ligger bakom Plan-It-X, gick jag hem till Abbeys hus ensam. Jag såg eldflugor glimra i mörket och mitt huvud började spela ”100 000 fireflies” med Magnetic Fields, och jag fylldes av en väldigt fin känsla av att så som jag mådde då, så borde det alltid vara. Kanske är det den där klassiska, bedrägliga tanken om att allt skulle vara så mycket enklare och att jag skulle vara sorgfri bara jag bodde i en annan stad, ett annat land, på en annan kontinent, på en annan planeet. Men, oavsett varför, tycker jag om att gå runt ensam, även om jag förstås saknar Tetris och att ha henne vid min sida. Tror dock att hon skulle tycka att värmen här var rätt jobbig.
Här finns jättesöta och små vildkaninbebisar som skuttar runt och bara är extremt gulliga, de är så små att de skulle få plats i ett påskägg av standardstorlek! Vi har även träffat på små jordekorrar, de är så snabba så att de knappt syns. En skum grej, på tal om något helt annat, är att jag känner mig djävligt tjock och plufsig här, merparten av de människor jag mött (nåväl, nu räknar jag bara de som kan säga tillhöra samma ”klick” som oss i Team Sverige) är väldigt smala. Skall inte amerikaner vara tjocka, hallå? Jag kanske borde luska runt om det finns några military boot camp för tjockisar i Bloomingtontrakten, haha.
P.S. Jag älskar Walmart. Vilket kalasställe! Mind= blown.
Utvandrarna 