Utvandrarna

Så, resan började med att flygbolaget tappade bort våra väskor. Det var ju mindre kul. Två dagar senare fick vi dem i alla fall levererade hem till Abbey, så det löste ju sig åtminstone. Sen var det resan från Bloomington till New York. Erik hade via PIX-fests diskussionsforum kommit i kontakt med en tjej som skulle bila till New York efter festivalen och hade plats för oss också, så det var perfekt för oss. När han ringde henne i lördags hade hon dock redan dragit från stan, så nu hade vi ingen plan på hur vi skulle komma till New York längre. När vi berättat för folk i Bloomington om att vår skjuts till New York gick åt skogen och vi berättat vad personen hette så har allas reaktion varit: ”Jasså, hon! Fy fan, om jag hade vetat att det var henne ni skulle åka med så hade jag varnat er. That girl is crazy!”

Men det kändes faktiskt ganska bra att det inte blev en biltur. Vi bestämde oss för att ta flyget istället och eftersom det går snabbare så kunde vi stanna i Bloomington en dag till (eftersom vi ändå inte bokat rum i NY förrän på tisdag). En dag utan festival när vi bara kan ta det lugnt, åka och bada, laga american pancakes och hänga vid lägerelden i Chris trädgård. Det var nice. Men hur som helst så hittade Linnéa sidan Globester.com, där vi kikade runt efter en go flight till New York. Den billigaste och snabbaste skulle gå via Washington DC och kosta runt 1500 kr/person. Vi tänkte att det kunde få vara värt det priset att slippa allt krångel, och det kändes som att vi betalar för att få vara i Bloomington en dag till och då är det helt okej.

Jag fick en bokningsbekräftelse till min mail men det började med att säga att det vart nåt krångel med mitt kontokort. Att adressen jag fyllt i inte stämmer överens med det som Visa säger att jag har. Jag tänkte att det kanske berodde på att jag skrivit ”Gothenburg” istället för ”Göteborg” och mailade tillbaks och förklarade detta, enligt deras anvisning. Nu var klockan mycket så vi gick och la oss. På eftermiddagen därpå hade jag dock fortfarande inte fått något svar från dem. Inte ens i mitt spamfilter, där det första mailet hamnat. Och när vi kollade mer noggrant på bokningen såg vi att de ville att jag skulle faxa (!) foton både på mitt pass och mitt kontokort (båda sidor av det) samt mitt körkort, för annars skulle de inte kunna ta betalt för min bokning. Och när jag kollade internetbanken såg jag att de mycket riktigt inte hade dragit några pengar. Så fastän jag fått ett mail om att ”your flight order was sucessfully booked” eller nåt sånt så var vi inte säkra på att vi hade gjort nån bokning alls…

Efter att ha googlat runt efter recensioner av Globester så kom vi, tillsammans med alla knasigheter, fram till att det var ett mycket märkligt företag vi gett oss i kast med. Så jag fick till att ringa Globesters support. Personen som svarade satt av allt att döma i Indien, pratade sämre engelska än mig och utöver det var anslutningen fruktansvärd så jag kunde i princip inte höra om personen över huvud taget pratade eller inte eftersom det mest brusade hela tiden. Så jag fick lite panik där när jag försökte förklara vad jag ville. ”Ehhh, har jag gjort en bokning eller inte..?” Jag upprepade det mantrat ett par gånger tillsammans med bokningsnumret, som jag hörde personen repetera, så det kändes som att det gick framåt. Men till slut frågade han vad det var jag ville… Så jag förklarade igen och då lät det som han sa att han skulle maila mig. Jag kunde inte göra annat än att börja asgarva och då hörde jag hur han la på.

Här började vi istället fundera över att kontakta min bank för att blockera Globester från att dra några pengar från mitt kort, men det visade sig va lättare sagt än gjort. Kundtjänst skulle ha öppet i en halvtimme till men vi kom inte fram till Sverige på Abbeys telefon av någon anledning. Vi provade massor av olika kopplingskoder för att ringa ut från USA och in i Sverige och så vidare, men inget funkade. Istället beslutade vi att ringa US Airways, flygbolaget vi enligt bokningen skulle flyga med. Abbey tog på sig det uppdraget, vilket kändes skönt eftersom hon är lite bättre på att prata med byråkratamerikaner än vi är. Och där gick det smidigt. Vi fick veta att vi hade en bokning i mitt namn men att den inte var betalad. Och vi fick ett nytt telefonnummer till Globester av dem, som vi hoppades skulle ta oss till en lite mer lättkommunicerad person. Det gjorde det inte. Det var Abbey som skötte snacket denna gång men jag tror det var samma person i Indien som svarade och det var samma problem med kommunikationen igen. De bad oss faxa bilder på pass och kontokort och blahablaha och vi bestämde oss då vid sidan av telefonen att helt enkelt bara skita i det hela. Eftersom de inte kunde dra några pengar från mitt kort utan de där fotona ändå så skulle vi bara låta det hela rinna ut i sanden helt enkelt. Abbey sa tack och hej till Indiern och la på. Han var dock snabb med att ringa upp igen och fråga när vi tänkt skicka bilderna. Abbey svarade att vi inte ville ha biljetterna längre varpå Indiern svarade att ”men då kommer vi dra en straffavgift för att ni avbokar!”. Men hur fasiken ska de dra en straffavgift från oss om de inte ens klarar av att ta betalt för bokningen!? ”Jo”, förklarade han ”ni får ge oss numret till ett amerikanskt kontokort”… Yeah, right. Tack och hej.

Några sekunder senare fick jag ett mail med en avbokningsbekräftelse.

Så, till alla som tänkt flyga inrikes i USA: Använd för allt i världen inte Globester.com.

Vi fick istället tips om Trevelocity av Abbey och använde dem för att boka exakt samma flight, några kronor billigare, och det var inte det minsta problem över huvud taget. Allt gick precis så smidigt som onlinebokningar och -betalningar ska funka. Och jag fick tre olika bekräftelsemail någon minut efter bokningen var klar. Inget av dem hamnade i spamkorgen.

Så nu när jag skriver detta sitter vi på flyget till Washington DC, och det har faktiskt varit den smidigaste resan hittills. Incheckning på Indianapolis flygplats var hur lugn som helst, gick att göra i en självbetjäningsautomat och vi fick hjälp av en glad gubbe med det. När vi skulle igenom biljettkontrollen var det lite mindre smidigt dock, eftersom Linnéas namn inte var stavat på samma sätt i biljetten som i hennes pass. Och jag fick stanna kvar på både en och två extra kontroller från tre olika arbetare eftersom jag inte direkt ser ut som jag gör på den tio år gamla bilden i mitt pass… Men även om det var lite struligt så var personalen där den trevligaste hittills. Nu får vi bara hålla tummarna för att de inte tappar bort vårt bagage när vi byter i Chicago bara.

Ett annat trubbel vi kanske har är boendet. De första sex nätterna har vi bokade och klara hos Memo i Queens som vi hittade online. Han är performancekonstnär och har en taxvalp som heter Toby. Därefter är det tänkt att vi ska bo tre nätter hos Dan, en kompis till Chris som han tipsade oss om. Dan har sagt att det är okej att vi bor hos honom några dagar men när vi sedan specificerat vilka dagar vi pratar om så har han inte hört av sig. Det är nog över en vecka sedan vi hörde från honom sist. Vi pratade med Bloomingtonborna om detta och de sa att han är en snäll kille men kan vara lite mysko, så vi får väl se hur det går.  Wade, litteraturläraren som också bodde hos Abbey, sa att om det skiter sig så kan vi höra av oss till honom. Han har kompisar i New York som bor i ett anarkistkollektiv som vi definitivt kan bo hos. Vilket låter gött. Så det löser sig nog i slutändan.

Nu landar vi strax i Washington. Ska se om det finns gratis WiFi där så jag kan ladda upp detta blogginlägget.

(WiFi strulade i Washington så nu laddar jag upp detta på plats hemma hos Memo i New York. Han är supersoft och det kommer bli asnice att bo här fastän han råkat dubbelboka in två britter imorgon. Dessutom fick vi med oss vårt bagage på direkten!)