Det har blivit ganska mycket serielabum köpta för min del på den här resan till Amerikat. Från fyra olika affärer, närmare bestämt.
Boxcar Books i Bloomington, IN
En bokaffär i allmänhet som inte bara säljer serier och fanzine men också böcker i största allmänhet. Lite liknande Vulgo och dylika affärer i Göteborg men mycket större. Inte bara i yta men också i utbud. Väldigt bra sådant. Abbey, som var vår värd i Bloomington är också den som köper in deras böcker. Jag har inte hunnit läsa så mycket av några av mina köp än men är mest nöjd med fanzinet Crust dog. ”If you love dogs and hate crust punks, this is the comic for you.” Handlar om en hund vars ägare är crustpunkare och lullar runt på stan för att tigga pengar som han sedan spenderar på alkohol och dålig musik istället för mat till sin hund. Mycket bra.
Desert Island i Brooklyn, NY
Väldigt liten affär på kanske 8×8 meters yta, men den hade rum för väldans massa fanzine och en del begagnade seriealbum utöver huvudutbudet av alternativa serier. Jag hittade även här ett Jason-album som jag inte fått tag på tidigare så nu är min samling komplett. Tillsammans med det signerade grafiska bladet i en upplaga av 20 exemplar som bara kostade mig tjugofem dollar. Det var en himla fin grej med denna affär, att den även sålde grafiska blad. Intill kassan har de en blädderkorg med tryck i ungefärliga A4-storlekar som kostade runt 40 dollar, vilket är helt okej för finfina grafiska blad. Mest nöjd är jag kanske ändå med konstboken Amazing Everything av och med Scott C, som gör fantastiska popkulturakvarellmålningar. Säkerligen hade det gått att få tag på den på andra ställen men jag visste inte ens att den fanns och blev så glad när jag såg den att jag var tvungen att köpa den ögonaböj.
Jim Hanley’s Universe i New York, NY
En hyffsat gigantisk affär, som ligger mitt emot Empire State Building och säkert får mycket gratisbesökare därför. Kändes dock väldigt opersonlig, även om personalen bestod av klassiska nördar som gjorde att det kändes som att vi gick omkring i en Kevin Smith-klyscha. Men huvudutbudet i affären var superhjälteserier och det var superhjältar personalen stod och pratade om istället för att betjäna sina kunder. De hade dock en hylla med alternativa serier och en hylla med fanzines, så det var mest där jag stod och grävde. Mycket var samma saker jag sett på Desert Island men även lite annat, bland annat The Spirit, som är en nördig serie om att handla serier i nördiga serietidningsbutiker…
Midtown Comics i New York, NY
Denna affär hade vi snubblat över vår första dag i New York och även om det mest var superhjälteserier som gällde här med, tillsammans med actionfigurer, t-shirts och liknande pryttlar, så var det en väldigt charmig butik. Stor i yta och utbud och mycket personal och kunder. Lösnummer från golv till tak på ena långväggen och på andra sidan fanns en radda med alternativa serier i något sämre ordning. En andra våning rymde pryttlar samt ytterligare lösnummer. Vi hade kommit tillbaks hit igen för att de hade 20% rabatt på hela sortimentet för att hylla sin independence day så jag lusläste bokryggarna på den alternativa avdelningen och bestämde mig för ovanstående tre. Birdseye Bristoe hade jag lagt märke till på Boxcar i Bloomington och i varje affär sedan dess och eftersom det nu var 20% rabatt tänkte jag att då får jag väl slå till då. Men mest intresserad är jag nog av Mome, en kvartalsvis återkommande antologi av massvis korta serier utgiven av Fantagraphics, som också ger ut Jasons serier. Det fanns väldigt många nummer att välja mellan men jag högg ett i mängden på måfå och hoppas på att det innehåller många godbitar och gör mig sugen att köpa de övriga via nätet.
Jag har använt den här resan till att testa min nya kamera och jag var då särskilt intresserad av filmfunktionen. Så jag klippte ihop en liten film så där. Den kommer med en brasklapp: Det är mer av en hemvideo än en film, men eftersom det kan sägas om hela bloggen kanske den kan vara kul att se ändå.
Sista natten i Bloomington och alla har gått och lagt sig… eller ja. Jag är ju vaken och två utav fransmännen är hos Chris vid en bonfire och berättar rövarhistorier. Det har varit fina dagar här i Bloomington. Framför allt har det varit en väldigt speciell upplevelse för mig personligen som lyssnat på ”typiska plan-it-x-band” i några år och inse att alla dom här människorna som spelar i alla dom där banden jag lyssnat/r på bor här bara några hus ifrån varandra. Det är såklart en skillnad när det handlar om en DIY-orienterad scen och kan ju inte liknas med att till exempel gå på fest med Bruce Springsteen så klart. Men för mig i min värld och hjärta är det stort och häftigt.
Det är som Steve skrev som att det är ett enormt kompisgäng som spelar musik tillsammans och alla är varandras fans. Stödjer och supportar och gästspelar. Såklart har vi kommit in lite bakom kulisserna på det här romantiska skimret man har av alla scener man bara ser utifrån, och det har visat sig att det finns en del intriger, men sådant är väntat och på det stora hela är det mest fint alltihop.
Igår kväll var sista dagen för festivalen och Spoonboy spelade som sista band med Good Lucj som ”kompband”. Efter ungefär halva setet drar de av tre covers under namnet Supahustlas. Det är kul att man efter allt genusorienterat mellansnack och all PK kan ställa sig utanför den grejen lite och bara ha lite jävla kul. Lägga det creddiga åt sidan för en stund. De covers som spelades till publikens stora förtjusning var:
Senare på kvällen blev det disco. Jag dansar inte och var trött, så jag gick hem för att sova. Men jag hörde från Abbey med flera att Miley Cyrus var något som spelats och crustdansats till. Punkare borde börja göra sådan musik istället, då kanske de kunde ta över hela världen till slut.
Vi har ätit massa på ett ställe som heter The Owlery. Typ varje dag. Det är också en sån där konstig upplevelse. Den restaurangen drivs av ett kompisgäng som hänger ut och spelar i band tillsammans. Det känns som att allt sånt där som man brukar prata om hemma har förverkligats här. Bloomington – Punk rock city.
Jag har ätit massa sådana hära:
En BBQ Seitan-macka med äkta amerikansk cole slaw på. Med sweet potato french fries. Löjligt gott. Jag tänkte ta något annat idag, eftersom jag ätit samma varje gång. Men så tänkte jag att om det andra jag skulle valt inte skulle vara lika gött skulle det kännas dumt att lämna Bloomington utan att ha passat på att äta den där mackan en sista gång.
Precis när man kommer in på The Owlery finns en kyldisk med deras tårtor. Vi har alltid tappat hakan när vi fått syn på dessa, men efter en vräkig brunch orkar man ju inte tårta oftast. Men jag fick pressa mig lite och testade denna. Inget jag ångrar. Minns inte vad det var på den, men den var väldigt söt. Mycket sötare än tårtorna vi äter hemma i Sverige och därmed inte lika god. Men för upplevelsens skull var jag tvungen.
På vägen hem promenerade jag med en fransman vi bott med, Pascal. Han är helt episk.
Vi hade tänkt göra en sån där snygg presentation av honom som jag gjorde med The Door. Men det är svårt, etersom Pascal inte är en sådan karaktär som The Door är. Men nära till skratt och slående lik en ung Nicolas Cage är han! Jag hoppas han kommer förbi Göteborg någon gång.
Jag hittade vart alla ölburkar fransmännen druckit tagit vägen. (Är det en korrekt mening?)
Vi var och badade i en utomhuspool med några andra så här sista dagen. Det var skönt men lite kallt. Jag gjorde en äkta Baywatch-badvakt sur när jag inte följde reglerna. Jag ba: Fuck the police, yolo. Vi gjorde pannkakor, gick hem till Chris hus och sa hej då och på återseende.Vi gick hem rätt tidigt för imorn ska vi upp rätt tidigt. Istället har jag suttit uppe och sugit på Bloomington-minnena. Jag blir lätt sentimental när jag hängt med massa skojiga människor en tid och man börjar lära känna dom och man gör massa roliga saker. Det är som att man tänker att det alltid är så här. Men framför allt är det som att man önskar att det alltid var så här.
Hej då Bloomington, IN. Jag hoppas vi ses snart igen!
Filed under: Bloomington, Uncategorized | Etiketter: Djur, Livsstil, Shopping
(Bild från Google.)
Var en sväng till College Mall här i Bloomington förut, mest för att fördriva tid. Gick förbi en djuraffär och även om jag VET att det säljs hundar på annorlunda sätt här än i Sverige så kunde jag inte undgå att chockas. Bur efter bur efter bur efter bur längs en av väggarna, med plastgaller i bottnen, plexiglasfönster ut mot butiken och sidor i rostfritt stål med små inbyggda vattenkranar. I varje bur en eller flera valpar, många av dem var inte ens åtta veckor gamla. Där fanns inga hundmammor och inga hundar verkade vara syskon med varandra, de bara låg där i den kliniska och ostimulerande buren på kanske en halv kvadratmeter, sov tätt intill varandra och sökte väl sig till varandras värme och närhet. Vissa av dem gick fram mot glasrutan och ställde sig nyfiket på bakbenen och kikade ut mot oss människor i butiken, kanske är jag Disneyskadad men det kändes som om de sa ”ta mig här ifrån, låt mig vara din, snälla”. Det var hemskt nära att jag började gråta, jag fick en stor ångestknut i bröstet. Ville bara ta med mig allesammans och ta dem till sina mammor och en vettig uppväxtmiljö. Några butiksbesökare bad att få hälsa på valparna och det fick de göra utan närmare frågor, en av butiksarbetarna tog upp sin nyckelknippa och låste upp burarna och plockade ut de önskade valparna som de här mänskliga främlingarna fick ta med sig helt godtyckligt in i ett särskilt litet inglasat rum där de kunde kela med valparna en liten stund för att sedan gå vidare till någon annan butik och titta på andra ”accessoarer”.
Jag frågade butikspersonalen om det var okej att fotografera valparna, givetvis utan blixt, och det gick bra. (Orkar inte ladda över bilder från min systemkamera och dona med dem i Photoshop och så vidare, men jag kommer publicera flertalet av dem när jag kommit hem.)
Usch, jag känner mig bara tvungen att skriva av mig, menar inte att deppa ner den här bloggen… Men sådana här saker kan jag inte blunda för. Djur är inte leksaker. Djur är ingenting man impulsköper. Djur är inga slit-och-slängprodukter, eller produkter över huvud taget. Jag saknar min älskade hund där hemma hemskt, hemskt mycket, men jag vet att hon har det gott på Öland med mina föräldrar och att hon högst troligen inte skulle peppa på värmen här i Indiana. Puss, puss till min Tetris!
Filed under: Bloomington, Uncategorized | Etiketter: Hem, Livsstil, Trädgård, Vardagsliv
Efter nästan en vecka i USA känns det som att jag fått ett litet grepp om hur saker och ting står till här, jämfört med hur det är hemma i Sverige. Till att börja med verkar de ha en annan syn på trädgårdar här. I gamla Svedala är trädgårdar en statusgrej, även om man inte har gröna fingrar eller ett estetiskt handlag så är en fin trädgård viktigt. Oavsett om du bara klipper gräset, ansar eventuella buskar och häckar och kanske har en liten rabatt med lättskötta perenner eller en trädgård som är mer som en slottspark; trädgården är något man tar hand om för att inte framstå som en kuf. Här är trädgårdar generellt vildvuxna och får göra lite som de själva vill. Visst finns det de som har välklippt gräs och piffiga blommor kring huset, men de är färre än de yvigt djungelaktiga. Växtlighet längs gångvägar, i rondeller och på annan allmän plats är heller inte lika planerade och omskötta som hemma. Nu låter det kanske som om jag är kritisk mot trädgårdsfilosofin här, men det är tvärtom- bohemträdgårdar for the win!
Några fler olikheter jag/vi reflekterat över hittills:
– Här ser läkemedelsförpackningar ut som godisförpackningar, inte sådär kliniskt enkla och vita som i gråtråkiga DDR-Sverige.
– Det verkar vara svårt, mycket svårt, att hitta juice/saft/lättdryck som inte är färdigblandad i en smärre balja till förpackning här. Koncentrat som är så käckt, miljövänligt och lätt att bära med sig från mataffären, är det ett svenskt fenomen?
– Folk öppnar munnen mer frekvent och utan större eftertanke på eventuella konsekvenser här, oavsett om det gäller att ge en främling en komplimang eller kasta glåpord.
– Dricksvattnet smakar mycket mer klor, vilket innebär att även isbitar gör det. Följdaktligen kan detta innebära att t.ex. ett glas kall läsk kan få en ”intressant” bismak av simbassäng.
– Hemma är det bönder, snickare och andra hantverkare som har pickupbilar då de är praktiska att lasta saker på och är stryktåliga, här har gemene man pick-ööp trööcks av helt absurda storlekar och utan ett spår av plankor, höbalar eller annat på flaket.
– I princip alla hus här har en eller flera verandor, varav de flesta front porches bara ligger ett litet skutt från gångbanan och gatan utanför. Hemma brukar det vara mer önskvärt med en veranda eller altan som ligger insynsskyddad, men amerrkaborna skiter i det och hänger ut i sina hammockar, gungstolar, gamla fåtöljer eller plaststolar till allmän beskådan. Många har diverse bråte på och kring sin veranda vilket ger ett mysigt, luffigt intryck. Flaggspel är poppis precis som ljusslingor, och inte sällan (särskilt kvällstid) ser man nakna fötter som sticker ut över verandraräcket och glatt vinkar med tårna ut mot gångbanan. Hej hej!
– I Amerrka finns det sheriffer, state police och federal police. I Sverige finns bara dumsnutar.
Trots att vi hängt på en festival stor del av tiden här i Bloomington har vi också vart ute och gått en del på gator och torg. Det händer att det kör förbi bilar med diverse hunks och snygga brudar som vevar ner rutan och ryter åt Steve. Mest är det ”wooooooooo!!!” men idag hände det bästa. En man på gatan står och pratar i telefon, avbryter sitt samtal nr vi går förbi för att konstatera att ”Woah, you look WILD!”
Det var ett genidrag att åka på semester med Steve.
Det var det. Festivalen är slut. Ingen mer musik. Men innan musiken tog slut så gick jag och Erik en promenad till andra sidan stan för att testa Waffle House. Våfflor, liksom. Det är ju alltid gött. Det var en rejäl promenad och när vi väl kom dit var där stendött. De har öppet 24/7 men det verkade inte vara så många andra som ville ha våfflor kl 22 en söndagkväll.
Det konstigaste med Waffle House är att de inte har några våfflor. Vi fick leta länge och noggrant bland alla pannkaksinlindade korvar, omeletter och fläskkotletter innan vi faktiskt hittade en våffla. I barnmenyn, som bara serveras till personer under tio år… Men efter en tur till i menyn hittade Erik en liten sidomeny i marginalen där det fanns en belgisk våffla med olika val av tillbehör. Så vi slog till på en sån. $6.99 kostade en våffla med grädde (som bara smakade socker och vanilj), chocolate chips och banan.
Nu jävlar är vi framme i USA! Riktig jävla idiotvåffla, det här. Tjockaste våfflan jag sett, med massor av grädde, banan och chokladbitar. Och som om inte det vore fett nog så serverades det hela med två (2!) extra förpackningar flytande smör att hälla över. Sedan kom servitören tillbaka med en flaska maple syrup också, för säkerhets skull.
Och den där servitören alltså… Hon kom och pratade med oss (”Y’all doin’ ok over here?”) åtminstone tre gånger på vårt relativt korta besök där – utöver de gånger hon kom med menyn och undrade om vi var redo att beställa. Småpratet bestod av att kommentera hur smaskig hon tyckte vår beställning lät. ”Wow, banan och choklad alltså. Mums!” Jag antar att det är så det går till här i USA. Det är det de anser är att förtjäna sin dricks. Vi hade dock hellre betalat henne för att hålla sig borta så vi fick trycka i oss den här skiten ifred. Hela den här dricksgrejen är för övrigt mycket märklig. Jag förstår den inte alls. Dessutom är jag kass på matte, så jag kan inte räkna ut hur mycket som är bra dricks. 15% är normal dricks har vi fått veta – 20% ger du om du verkligen tycker de förtjänat det. Jag har nog gett både många gånger under och över de där siffrorna… Men nu har jag och Linnea köpt oss varsin drickslathund i kortformat att ha i plånboken, så nu kan vi dricksa mer ekonomiskt och ”rättvist”.
För övrigt, eftersom vi var de enda inne i restaurangen, förutom tre högstadieesteter, så kom även kocken ut och pratade med oss när vi skulle betala. En klotrund amerikansk bjässe kom bullrandes ur köket och undrade skrockande vem det var som beställde våfflan med äpple. Sen käbblade han och servitören om ifall det var min eller Eriks våffelbeställning som lät mest smaskig, medan vi försökte räkna ut rätt dricks och betala för oss.
Oh well, här har ni en bild på våffeldelen av den gigantiska menyn:
Fuckin A-merica!
Den här bilden på smores har ingenting med blogginlägget att göra.
Snart dags för tredje dagen av PIX fest. Den sista dagen dessutom. Det har varit så jävla bra alltihop. Jag får nog gå in mer på det senare, men ja, det har varit jäkligt bra. Allt har faktiskt varit het fantastiskt, förutom att våra väskor hamnade på villovägar men annars har det varit sjukt glidigt.
Fram tills nu då. Ringde hon tjejen vi skulle åkt bil med till New York och hon berättade att det hänt en akut grej så hon var tvungen att åka härifrån. Så vi har ingen skjuts till New York längre. Men vi tar det nog med ro, vi flyger på tisdag och får en extra dag med Abbey och fransmännen. Jäkligt lyxigt.
Idag ska jag se ONSIND, Ramshackle Glory, Defiance Ohio och ett utlovat episkt coverband. Det känns som att jag är femton igen och ba peppar all ny musik jag hittat. Ingenting att skämmas för!
Trubbel:
Filed under: Bloomington | Etiketter: bob hund, Harry and the Potters, Plan It X
Så, igår började festivalen på riktigt och det var musik som stod i centrum hela dagen. Men först käkade vi frukost på The Owlery. Tredje gången gillt. Denna gången käkade jag en vegansk kycklingtortillarulle med massor av spenat och grejer i. Det var nog den bästa hittills. Vi lyckades tajma vårt besök perfekt efter deras rusningstrafik också så vi var de enda där när det alldeles innan tydligen hade varit fullknökat.
Sen vart det musik alltså. Ghost Mice var mäktigt att se för publiken var verkligen med och sjöng med för full hals. Det blev ett enormt tryck i den relativt lilla lokalen. Varmt blev det också. En märklig sak med värmen här är att det bara blir varmare och varmare hela dagen. Hemma når ju värmen sin topp nån gång vid middag/eftermiddag men här fortsätter det bara och blir varmare hela tiden tills solen går ner runt 9-tiden. Och angående värmen så har det gått bättre med den än jag trodde det skulle göra. Jag är inget fan av värme och här i Bloomington är det runt 30-35 grader… Men som sagt, det funkar faktiskt. Shorts och skugga underlättar, sen har det varit lite småblåsigt här också så det är ofta fläktande vindar. Och när solen gått ner är det verkligen perfekt temperatur. Nästan så att det blir kallt till och med runt 2-3-tiden då vi brukar gå och lägga oss.
Ett av de band Erik pratat mest om som skulle spela här är Harry and the Potters som, vilket kanske framgår av bandnamnet, gör musik om Harry Potter… Plojigt så det förslår förstås men antagligen de största entertainersarna här på PIX-fest. Två killar i krulligt mörkt hår, med glasögon och randig slips under grå pullover som hoppar och skuttar när de sjunger I AM HAAAAARRY POTTER!!! Då blir det värsta allsångsstämningen där inne på Rhino’s. Men det stannar inte där. Medan den ena Harry Pottern spelar keyboard som till en långsam soulballad a’la Isaac Hayes så berättar den ena Harry Pottern lidelsefullt om hur det var att växa upp som föräldralös och att den ondskefulle Voldemort försökte döda honom redan som barn, men landar i poängen att vi alla här inne har något som Voldemort inte har och det gör oss så mycket starkare än honom: Rockmusiken! Och när musiken når sitt klimax kastar den ena Harry Pottern ut massa konfetti i publiken. Och lite senare kommer några roddare och slänger ut massvis med ballonger, samtidigt som Harry Pottarna crowdsurfade samtidigt som de spelade och sjung. Det är lite som att vara på ett vuxet barnkalas. Helt fantastiskt alltså! (Här finns en fin youtubevideo med dem jag hittade.)
Det är 16 band som spelar per dag i tre dagar så det är ganska svårt att orka se alla men vi ville se Pascal och The Doors eget band innan vi skulle hem och sova iaf. De skulle spela på efterfesten på The Bishop som alltså var efter de första 16 banden. Efterfesten kallades Foreign Invasion och bestod av de utländska banden som var i stan. Typ 5-6 stycken. Pascal och Dörren var tredje bandet och jag var astrött så det var en lite seg väntan. Bandet innan dem, Andrew Lips, visade sig dock vara superbra och Pascal och dörren var helt fenomenala. De lät inte som något annat av banden som spelat utan var väldigt tungt, mer åt metal och industri-hållet men experimentellt och instrumentalt. Dörren sjöng lite men det var så distat och reverbat så det mest lät som ett instrument, samtidigt som han spelade elgitarr med massa pedaler inkopplat. Pascal spelade trummor och gitarr samtidigt. De hade lagt en gitarr ner på trumsetet som ytterligare en trumma att trumma på. Nånstans under första låten gick trumpedalen sönder så en trummis i publiken fick rycka in och låna ut sin. Lite senare välte han virveltrumman så publiken fick rycka in och ställa upp den igen medan han spelade och till slut trillade också ”gitarrtrumman” av från sin position. Det var den typen av show alltså.
Vi hade som sagt tänkt gå hem efter detta eftersom jag var supertrött, men efter den showen var jag inte längre trött så vi stannade kvar och väntade på det sista bandet, som Abbey sa skulle vara bra. Det var trevligt och okej, lite killpoppigt så där som Franz Ferdinand (fast ännu poppigare) men det roligaste var att vi i publiken såg några vi sett tidigare under dagen. En snubbe med bob hund-tröja! Vi ville inte vara som charterturister så vi gick aldrig fram och så ”hej, vi är också från Sverige!” men hur som helst så stod de nu längst fram och var de som röjde mest och kunde texten till alla låtarna. Men ja, kul att åka till andra sidan jorden på liten punkfestival och se folk med bob hund-tröja.
Utvandrarna 