Det känns lite som att vi turas om att bryta ihop nu, haha. Idag var det i alla fall min tur att försöka hålla tillbaka tårarna. Var så löjligt trött på att vara i New York idag. Så less på värmen. På kollektivtrafiken. På kisslukten i kollektivtrafiken. På att vara hungrig. På att vara stressad. På allt egentligen. Steve och Linnea är bra resesällskap, de biter ihop tills de ler. Jag älskar dom. Det kunde varit mycket värre. Men idag ville jag bara åka hem till The Kortedala.
Här är en bild på ett fint hus vi hittade häromdan:
Jag läste precis klart en bok jag fick i Bloomington, som heter Free Pizza for Life.
Det är på inget sätt ett litterärt mästerverk. Men jag gillade den, den är som punkmusik – man får en känsla av att det är en äkta människa som gjort det och man skulle kunna göra det själv också om man ville. Det är en bra känsla. Jag älskar punk. I boken skriver Chris att turnera är fett och att resa är sämst. För att när man reser så är det svårt att träffa nya roliga och bra människor, och att när man turnerar så sker det automagiskt. Lite så känner jag också, även om jag aldrig turnerat. Men det känns som att vi i Bloomington träffade massa roligt folk som var kul att hänga med och att i New York… har man inte det. Även om New York såklart haft sina ljusglimtar också.
Men idag var alltså en dålig dag för mig. Men den blev bättre. Jag hatade New York från ungefär klockan halv två till halv åtta. När vi satt på bion hade vi ännu inte fått tag i Memo och Steve var snäll som stod utanför och väntade in honom i det sista medan Linnea tog platser (de har inte bestämda platser i sina biosalonger i USA, jäkligt märkligt. Jag ska skriva en lång lista på märkligheter i det här landet innan den här bloggen är slut) åt oss och jag köpta dricka och snask (som för övrigt var en stor besvikelse!!! Jag trodde det skulle finnas jätteportioner att välja på. Men där slår ju till och med SF jänkarna på fingrarna. USA got nothing on the Blockbustermeny!). Jag var sur och stressad och ledsen över att Memo skulle missa bion vi bjöd honom på, men precis när trailerserna började kom både Steve och Memo in i salongen och satt sig bredvid oss och allt blev bättre. Jag är så ofta. Att jag kan tycka det är jättejobbigt om något som är bestämt inte faller på plats, Linnea säger att det är för att jag har Aspergers. Jag vet inte vad det kan bero på, men så är det i alla fall!
Filmen i sig var ungefär vad jag förväntat mig. Den får tre positiva tassar av fem. Själva bioupplevelsen var okej, men jag hade förväntat mig mer. den får tre negativa tassar av fem.
Något som får lite fler positiva tassar var när jag och Steve drog till Ben and Jerry’s igår och köpte glass:
Det är en brownie, med en skopa med glass. Varm fudgesås, grädde och björnar i glada färger. Det enda negativa med denna är att man bara fick en skopa glass, trots att man frågade efter fler. Snålgubbar.
Här är lite roligt klotter:
När filmen var över idag blev jag på bättre humör. Antagligen för att det i slutändan blev som det var planerat. Universum och Kaos jobbar ibland verkligen för ens fördel. Det är bra. Här är jag med en Spiderman-mask vi hittade i soporna:
Häromnatten mötte jag upp med min internetkompis Richard som bor i Brooklyn. Efter att ha tröttnat på att mest gå omkring i olika affärer var det dags för mig att socialisera med lite lokala punks. Steve och Linnea åkte hem för att vila. Så jag fick klara mig själv. Det gick lätt att hitta min väg till Richard från där vi var. Så jag mötte upp honom utanför en affär som heter Mr. Kiwi. De hade köpt öl och undrade om jag också ville ha. Men jag dricker ju inte så jag sa nej. Jag tror de blev lite besvikna, men de gav mig senare ett glas med vatten. Så det var ändå lugnt.
Richard bor nära hållplatsen. I vad som är en lokal som varit en spelningslokal. De brukar repa där och så bor de i små skyffen och alla som bor där är sådär Brooklyn-koola. En som bor där skriver till exempel för Pitchfork. Ni kan ju tänka er!
Vi satt i några soffor bredvid stora fläktar (de har ingen AC) och plaskade lite i den uppblåsbara poolen och drack öl/vatten. Snackade punk och skillnader mellan länder, så som det lätt blir. Utanför fönstret höll de på att spela in en film:
Det hela kändes väldigt New Yorskt på ett sätt jag inte riktigt känt än i staden. Alla som varit här brukar alltid säga att NEw York är på ett visst sätt: Stort, enormt, koolt, alla cyklar fixie, massa veganställen, masa människor, saker som händer ver allt bla bla bla. Då och där kändes det så, när någon av Richards vänner kom inspringandes med eld i sina ögon och berättade att några punkare lite längre ner skulle bli utslängda så de hade bjudit in till storfest där man fick förstöra allt man hann innan snuten skulle komma.
Men innan dess skulle Richard repa med sitt band. Vilket störde filminspelningen. Då kom en från filmteamet och knackade på ytterdörren. Sa att vi störde hans film, så vi frågade hur mycket vi skulle kunna få betalt för att inte spela punkmusik.
Det var första gången jag träffade Richard och han var trevlig. Undrar vad han tyckte om mig. Svårt att säga. Men jag gillade honom. Han har ett väldigt blondt hår!
När de andra skulle iväg på punkrivningsfest fick jag tacka för mig eftersom jag var tvungen att ta mig från Brooklyn till Queens. För er som inte vet hur de ligger i förhållande till varandra kan jag berätta att de är typ grannar. Lite som Bergsjön och Angered. Fast det finns ingen vettig kollektivtrafik emellan. Lite som Bergsjön och Angered.
De hade dessutom dragit in en linje som var vettigast att ta. Linjen jag tog istället gick inte hela vägen dit jag skulle och det var ett jäkla gissel att ta sig hem. Jag tror det tog ungefär en och en halv timme. Men det var fint att bryta av turisthetsen med lite lugnt häng, även om det inte blev så länge. Så. Ett tips till er som är sugna på New York: Häng ut med folk som bor här, det är kul!
Nu har vi lämnat Bloomington bakom oss och landat i New York. Jag har inte riktigt smält det här med att flyga riktigt känner jag. Så fort det piper och tjuter tror jag att det är nödsignalen för att flygplanet ska störta. Speciellt när planet i fråga närmar sig marken och allt man ser runt om sig när man tittar ut är mest vatten. Men jag lever och ja. Nu sitter jag här vid ett köksbord i Queens.
Väl här i lägenheten hade vi bråttom att få komma ut för att se New York och få oss lite i magen. Ingen av oss hade ätit något sedan frukost så humöret var ju inte på topp och i samband med att vi vandrade omkring i ett område som mest påminner om ett förvuxet Kvibergs marknad (stöldgodsmarknad i Göteborg som mest säljer blinkande lampor och gamla mobilladdare). Det kändes inte som New York. Vi fick i oss lite pizza, jag blev svintrött och ville mest tillbaka och sova. Underväldigande.
När vi vaknat från vår tupplur bestämde vi oss för att gå på bio. Vimsade bort oss i tunnelbanan och hamnade till slut mitt i Times Square. Holy fucking vagina. Sjukt ställe. Massa information över allt som inte säger någonting egentligen. Linnea och Steve tog svinmycket bilder så det kommer komma upp. Det kom fram en up and coming rappare som ville sälja sina demoskivor till oss, signerade och allt. Jag hade lätt köpt om jag hade haft cash på mig. Han kallade sig själv Faith och kallade Steve för nörd: ”Nerds gets all the money”.
Det blir MoMA imorn. Det blir nog kul, men vet inte vad jag ska förvänta mig riktigt, mer än att det blir kul. Nu ska jag sova. Jag är i en stad som aldrig sover och jag är jävligt trött.
Sista natten i Bloomington och alla har gått och lagt sig… eller ja. Jag är ju vaken och två utav fransmännen är hos Chris vid en bonfire och berättar rövarhistorier. Det har varit fina dagar här i Bloomington. Framför allt har det varit en väldigt speciell upplevelse för mig personligen som lyssnat på ”typiska plan-it-x-band” i några år och inse att alla dom här människorna som spelar i alla dom där banden jag lyssnat/r på bor här bara några hus ifrån varandra. Det är såklart en skillnad när det handlar om en DIY-orienterad scen och kan ju inte liknas med att till exempel gå på fest med Bruce Springsteen så klart. Men för mig i min värld och hjärta är det stort och häftigt.
Det är som Steve skrev som att det är ett enormt kompisgäng som spelar musik tillsammans och alla är varandras fans. Stödjer och supportar och gästspelar. Såklart har vi kommit in lite bakom kulisserna på det här romantiska skimret man har av alla scener man bara ser utifrån, och det har visat sig att det finns en del intriger, men sådant är väntat och på det stora hela är det mest fint alltihop.
Igår kväll var sista dagen för festivalen och Spoonboy spelade som sista band med Good Lucj som ”kompband”. Efter ungefär halva setet drar de av tre covers under namnet Supahustlas. Det är kul att man efter allt genusorienterat mellansnack och all PK kan ställa sig utanför den grejen lite och bara ha lite jävla kul. Lägga det creddiga åt sidan för en stund. De covers som spelades till publikens stora förtjusning var:
Senare på kvällen blev det disco. Jag dansar inte och var trött, så jag gick hem för att sova. Men jag hörde från Abbey med flera att Miley Cyrus var något som spelats och crustdansats till. Punkare borde börja göra sådan musik istället, då kanske de kunde ta över hela världen till slut.
Vi har ätit massa på ett ställe som heter The Owlery. Typ varje dag. Det är också en sån där konstig upplevelse. Den restaurangen drivs av ett kompisgäng som hänger ut och spelar i band tillsammans. Det känns som att allt sånt där som man brukar prata om hemma har förverkligats här. Bloomington – Punk rock city.
Jag har ätit massa sådana hära:
En BBQ Seitan-macka med äkta amerikansk cole slaw på. Med sweet potato french fries. Löjligt gott. Jag tänkte ta något annat idag, eftersom jag ätit samma varje gång. Men så tänkte jag att om det andra jag skulle valt inte skulle vara lika gött skulle det kännas dumt att lämna Bloomington utan att ha passat på att äta den där mackan en sista gång.
Precis när man kommer in på The Owlery finns en kyldisk med deras tårtor. Vi har alltid tappat hakan när vi fått syn på dessa, men efter en vräkig brunch orkar man ju inte tårta oftast. Men jag fick pressa mig lite och testade denna. Inget jag ångrar. Minns inte vad det var på den, men den var väldigt söt. Mycket sötare än tårtorna vi äter hemma i Sverige och därmed inte lika god. Men för upplevelsens skull var jag tvungen.
På vägen hem promenerade jag med en fransman vi bott med, Pascal. Han är helt episk.
Vi hade tänkt göra en sån där snygg presentation av honom som jag gjorde med The Door. Men det är svårt, etersom Pascal inte är en sådan karaktär som The Door är. Men nära till skratt och slående lik en ung Nicolas Cage är han! Jag hoppas han kommer förbi Göteborg någon gång.
Jag hittade vart alla ölburkar fransmännen druckit tagit vägen. (Är det en korrekt mening?)
Vi var och badade i en utomhuspool med några andra så här sista dagen. Det var skönt men lite kallt. Jag gjorde en äkta Baywatch-badvakt sur när jag inte följde reglerna. Jag ba: Fuck the police, yolo. Vi gjorde pannkakor, gick hem till Chris hus och sa hej då och på återseende.Vi gick hem rätt tidigt för imorn ska vi upp rätt tidigt. Istället har jag suttit uppe och sugit på Bloomington-minnena. Jag blir lätt sentimental när jag hängt med massa skojiga människor en tid och man börjar lära känna dom och man gör massa roliga saker. Det är som att man tänker att det alltid är så här. Men framför allt är det som att man önskar att det alltid var så här.
Hej då Bloomington, IN. Jag hoppas vi ses snart igen!
Löste swaget på festivalen. Fick inte plats med några 10″or och kassetter och annat bös på bilden, men ni fattar ju.
Trots att vi hängt på en festival stor del av tiden här i Bloomington har vi också vart ute och gått en del på gator och torg. Det händer att det kör förbi bilar med diverse hunks och snygga brudar som vevar ner rutan och ryter åt Steve. Mest är det ”wooooooooo!!!” men idag hände det bästa. En man på gatan står och pratar i telefon, avbryter sitt samtal nr vi går förbi för att konstatera att ”Woah, you look WILD!”
Det var ett genidrag att åka på semester med Steve.
Den här bilden på smores har ingenting med blogginlägget att göra.
Snart dags för tredje dagen av PIX fest. Den sista dagen dessutom. Det har varit så jävla bra alltihop. Jag får nog gå in mer på det senare, men ja, det har varit jäkligt bra. Allt har faktiskt varit het fantastiskt, förutom att våra väskor hamnade på villovägar men annars har det varit sjukt glidigt.
Fram tills nu då. Ringde hon tjejen vi skulle åkt bil med till New York och hon berättade att det hänt en akut grej så hon var tvungen att åka härifrån. Så vi har ingen skjuts till New York längre. Men vi tar det nog med ro, vi flyger på tisdag och får en extra dag med Abbey och fransmännen. Jäkligt lyxigt.
Idag ska jag se ONSIND, Ramshackle Glory, Defiance Ohio och ett utlovat episkt coverband. Det känns som att jag är femton igen och ba peppar all ny musik jag hittat. Ingenting att skämmas för!
Trubbel:
Filed under: Uncategorized
Jag har precis ätit frukost. En skål med minikakor och hallon.
När jag satt och inmundigade detta tänkte jag att vi behöver en post om vad det finns att äta här i Amerrka.
Första natten när vi blev hämtade från flygplatsen frågade Abbey vad vi ville göra. Min spontana reaktion var såklart att äta pizza men i min socialistiska enfald tänkte jag att allting borde vara stängt sådär som det annars är sena tisdagsnätter. Men inte!
Inte så mycket att säga om den egentligen. Mer än att det är ju inte som hemma där man kan få lite vad man vill på sin pizza, här är ost konung och allting annat är dess undersåtar. Det är ju inte som hemma där man kan få lite vad man vill på sin pizza, så det var helt klart resans första kulturkrock!
Till frukost dagen där på beställde jag in Poutine. Jag fick förklarat för mig att det var pommes med sås och ost. Mina förväntingar blev krossade av verkligheten när jag får in en soppskål med brunsås, pommes och brutna ostklumpar:
Lika äckligt som det var gott.
Nu sitter man här, förstoppad och go!
Filed under: Uncategorized
Jag tänkte att jag inte ville upprepa vad de andra skrivit. Tänker att jag måste presentera den här episka människan vi bor med, The Door. The Door eller Dörr’n som vi svenskar kallar honom, är fransman. Namnet kommer ifrån hans efternamn som tydligen betyder port eller något på franska. Han älskar amerikansk skräpmat, så han har fyllt Abbeys frys med den absolut sämsta skräpmaten som finns att få tag på. Färdiga minihamburgare i storpack, konstiga friterade grejer han värmer i micron och ptja… allt som är billigt och köttigt helt enkelt. Beef jerky går bort eftersom det är för dyrt – cirka 14 kronor.
Han säger inte så mycket, eftersom han inte är jättebra på engelska, Första dagen när vi kom hit blev han utslängd från en bar för att han inte förstått regeln om att inte få röka inne på barer, plus att han ställt sig och kissat inne på damernas. Så han gick hem för att röka gräs på verandan. Vilket han gärna gör ganska mycket och ofta och för sig själv fram till ungefär sex på morgonen. Varje dag.
Man vaknar varje morgon med att han ligger i soffan:
Abbey berättade att han inte brukar duscha. Men att blivit tvungen att anpassa sig nu när han är bland folk. Vilket blivit upphov till ordet Fascize. Det är ett ord som används för att beskriva när något utövar fascism mot någon. Det låter kanske överdrivet, men det är alltså helt sant. Dörr’n har inte borstat tänderna på två år.
Steve skrev att det är som att leva i en amerikansk indiefilm, och det är bara att konstatera att det här hade varit en perfekt karaktär för en sådan. Han känns inte riktigt verklig. Men det gör det hela ännu mer fantastiskt.
Det var svårt att få ett grepp om honom först. Han säger inte så mycket och röker mest gräs. Men när vi skulle iväg och göra något häromdan lämnade han oss med de bevingade orden: ”Watch out for cops” på den mest franskbrutna engelskan ni kan tänka er och jag visste att vi hade hittat en vän för livet.
Filed under: Bloomington
All of this is nice, and all of this is great
But all I can think about is Bloomington today
Utvandrarna 