Det har blivit ganska mycket serielabum köpta för min del på den här resan till Amerikat. Från fyra olika affärer, närmare bestämt.
Boxcar Books i Bloomington, IN
En bokaffär i allmänhet som inte bara säljer serier och fanzine men också böcker i största allmänhet. Lite liknande Vulgo och dylika affärer i Göteborg men mycket större. Inte bara i yta men också i utbud. Väldigt bra sådant. Abbey, som var vår värd i Bloomington är också den som köper in deras böcker. Jag har inte hunnit läsa så mycket av några av mina köp än men är mest nöjd med fanzinet Crust dog. ”If you love dogs and hate crust punks, this is the comic for you.” Handlar om en hund vars ägare är crustpunkare och lullar runt på stan för att tigga pengar som han sedan spenderar på alkohol och dålig musik istället för mat till sin hund. Mycket bra.
Desert Island i Brooklyn, NY
Väldigt liten affär på kanske 8×8 meters yta, men den hade rum för väldans massa fanzine och en del begagnade seriealbum utöver huvudutbudet av alternativa serier. Jag hittade även här ett Jason-album som jag inte fått tag på tidigare så nu är min samling komplett. Tillsammans med det signerade grafiska bladet i en upplaga av 20 exemplar som bara kostade mig tjugofem dollar. Det var en himla fin grej med denna affär, att den även sålde grafiska blad. Intill kassan har de en blädderkorg med tryck i ungefärliga A4-storlekar som kostade runt 40 dollar, vilket är helt okej för finfina grafiska blad. Mest nöjd är jag kanske ändå med konstboken Amazing Everything av och med Scott C, som gör fantastiska popkulturakvarellmålningar. Säkerligen hade det gått att få tag på den på andra ställen men jag visste inte ens att den fanns och blev så glad när jag såg den att jag var tvungen att köpa den ögonaböj.
Jim Hanley’s Universe i New York, NY
En hyffsat gigantisk affär, som ligger mitt emot Empire State Building och säkert får mycket gratisbesökare därför. Kändes dock väldigt opersonlig, även om personalen bestod av klassiska nördar som gjorde att det kändes som att vi gick omkring i en Kevin Smith-klyscha. Men huvudutbudet i affären var superhjälteserier och det var superhjältar personalen stod och pratade om istället för att betjäna sina kunder. De hade dock en hylla med alternativa serier och en hylla med fanzines, så det var mest där jag stod och grävde. Mycket var samma saker jag sett på Desert Island men även lite annat, bland annat The Spirit, som är en nördig serie om att handla serier i nördiga serietidningsbutiker…
Midtown Comics i New York, NY
Denna affär hade vi snubblat över vår första dag i New York och även om det mest var superhjälteserier som gällde här med, tillsammans med actionfigurer, t-shirts och liknande pryttlar, så var det en väldigt charmig butik. Stor i yta och utbud och mycket personal och kunder. Lösnummer från golv till tak på ena långväggen och på andra sidan fanns en radda med alternativa serier i något sämre ordning. En andra våning rymde pryttlar samt ytterligare lösnummer. Vi hade kommit tillbaks hit igen för att de hade 20% rabatt på hela sortimentet för att hylla sin independence day så jag lusläste bokryggarna på den alternativa avdelningen och bestämde mig för ovanstående tre. Birdseye Bristoe hade jag lagt märke till på Boxcar i Bloomington och i varje affär sedan dess och eftersom det nu var 20% rabatt tänkte jag att då får jag väl slå till då. Men mest intresserad är jag nog av Mome, en kvartalsvis återkommande antologi av massvis korta serier utgiven av Fantagraphics, som också ger ut Jasons serier. Det fanns väldigt många nummer att välja mellan men jag högg ett i mängden på måfå och hoppas på att det innehåller många godbitar och gör mig sugen att köpa de övriga via nätet.
Jag har använt den här resan till att testa min nya kamera och jag var då särskilt intresserad av filmfunktionen. Så jag klippte ihop en liten film så där. Den kommer med en brasklapp: Det är mer av en hemvideo än en film, men eftersom det kan sägas om hela bloggen kanske den kan vara kul att se ändå.
Filed under: New York | Etiketter: American Museum of Natural History, Brooklyn, Empire State Building, graffiti, loppis
Efter att vi käkat donuts i Brooklyn kände vi att vi behövde komma tillbaks dagen därpå. Dessutom hade jag tagit oss till fel sida av Broadway när vi letade efter Mishka-affären Erik och Linnéa ville till också. Jag hade tagit oss till nånstans på Manhattan när affären i själva verket låg i Brooklyn, inte långt från Desert Island där jag shoppade serier… Så vi återvände alltså i lördags till Brooklyn för att leta upp denna Mishka-affär. Men eftersom det var helg så tänkte vi att vi skulle smita förbi den beryktade loppmarknaden också. Den visade sig inte vara riktigt lika gigantisk som ryktet sagt, men den var väldigt fin och städad. Det var ganska mycket arts and crafts, dock. Inte riktigt loppisgrejer utan dyra handgjorda (jättefina) muggar och kramdjur och t-shirtar. Men första ståndet vi sprang på hade jättemycket små pryttlar och särskilt dessa tyckte jag var roliga:
Samlarbilder av alla de sorter! Inte bara sport utan exempelvis från Street Fighter-filmen, Närkontakt av tredje graden, Peewee och Pacman… Det var lite ballt tyckte jag. När jag kollade upp från lådan såg jag ägaren av ståndet, som såg bekant ut. Visstja, den där Dan som vi fått lov att sova hos men som sedan inte svarade på våra mail, han skulle ju jobba på den här loppisen. Det kanske var han? Jag tyckte det såg ut så av vad jag sett av honom på Facebook. Sen hörde jag honom prata med en kund om att han har två döttrar, som är åtta månader gamla och tvillingar. Som vi sett på Facebook att Dan hade. Sen kom någon förbi och ropade ”Hey, Dan!”. Då gick vi därifrån för att inte riskera konfrontation. I ett annat stånd spelades Timbuktu.
Vi fortsatte med en lång promenad på Broadway. Den rätta sidan av Broadway denna gången, för att hitta Mishka. Det är fint där i Brooklyn. Nedgånget och med mycket klotter. Fint att titta på. Till slut kom vi fram till Mishka, som var en pytteliten affär som inte hade något kul, så vi gick mest runt därinne för att verka intresserade så att de inte skulle bli ledsna för att vi gick direkt. Sen gick vi.
Wade som vi bodde med i Bloomington hade massa tips på bra veganställen och ett av dem, Foodswings, skulle ligga i närheten, så vi gick dit för lite käk. Där var det burgare som gällde, och vilka burgare sen! Jag tog en Foodswings with cheese, med pommes och en Butterfinger milkshake. Dödsgott och inte jättedyrt. Ca $14 blev det och helt klart värt det.
Vid ett bord lite längre bort satt några svenskar och småpratade. Efter en stund kom det in lite folk och jag kände igen en av dem. Det var ju Abbeys kompis från Bloomington! Som spelade trummor i flera av banden som spelade på PIX. Vi fick ögonkontakt och jag utbrast ”Hey! It’s you!”. Han var lite förvirrad men svarade ”You’re from Sweden, right?”. Då kom jag på att vi hade ju aldrig träffats där nere i Bloomington utan jag hade bara sett honom på scen och visste att det var Abbeys kompis… Men han kände igen oss i alla fall och vi snackade en stund och tog bilder på varann som han sms:ade till Abbey. Himla liten stad det här.
Nu ville Erik och Linnéa gå ner till vattnet som inte var långt härifrån. Jag ville dock tillbaks till Desert Island, som inte heller var långt härifrån. Så vi skildes åt en stund och skulle mötas nere vid vattnet sen. Det var gött med en promenad på egen hand. Då kunde jag vandra i mitt eget tempo och fota allt de fina klottret. När jag kom fram till Desert Island utbrast ägaren ”You came back!”. Så jag sa att jag var tvungen att komma tillbaks och köpa Jason-trycket han hade hängandes på väggen. Han berättade att han brukade försöka få författare som är där för signeringar att göra ett tryck i liten upplaga samtidigt. Så Jason hade varit där två månader tidigare och gjort ett tryck i en upplaga på 20 ex varav det nu bara fanns tre stycken kvar. Och jag köpte ett för ynka $25! Signerat och numrerat!
På bakgården var det nåt slags musikfestival på gång. Det var ganska tråkig musik men väggarna var fina.
Men jag fortsatte ner till vattnet där Erik och Linnéa väntade.
Väl nere vid vattnet såg det ut så här:
Solen började gå ner och vi började tröttna, men vi tänkte att vi skulle klämma Empire State Building innan vi åkte hem i alla fall. så vi gick ner i underjorden och tog oss till Manhattan. Jag hade fått nys om att det skulle ligga en stor serietidningsaffär mitt emot Empire State Building, så den gick vi förbi först. Den var väldigt stor men lite av en besvikelse för det var mest superhjälteserier som gällde där. De hade dock en hylla med fanzines och sånt så jag hittade några roliga där. Det värsta var dock att försöka ta sig ut därifrån. Det var inte särskilt mycket folk och bara en person före oss i kön men jag överdriver inte när jag säger att det tog 10-15 minuter att betala och komma ut ur affären. Killen i kassan var en äldre tanig man som börjat bli tandlös och bredvid kassan stod hans två kompisar/medarbetare. Hur som haver så spenderade kassören all sin uppmärksamhet på att prata superhjältefilmer med vännerna som stod bredvid. Från Spiderman som har premiär om några dagar, till Batman som kommer därefter men framför allt så hade han långa utläggningar om varför Superman-filmerna suger. Att det är Brian Singers fel som tror han är nåt. Så, ja, en kvart senare var vi redo att åka upp i King Kong-tornet.
Vi gick in och tänkte ”wow, det verkar inte vara så mycket kö nu!”. Fick gå igenom magnetröntgen och checka alla våra väskor så vi inte hade bomber och granater med oss. Sen fick vi gå vidare till biljettkassan. Där var det lite kö dock. Vi fick kanske stå 10-15 minuter för att köpa biljetter och därifrån var det bara nerförsbacke. Vi köade väl en halvtimme innan vi kom fram till en sluss innan hissen. Och när de äntligen släppte spärren vid slussen där så kom vi fram till ytterligare en kö innan slussen. Sisådär 20 minuter till köade vi nog innan vi äntligen, äntligen kom fram till hissen. Äntligen fick vi åka upp! Till 80-våningen. Där var det återigen kö. Till nästa hiss. Jag tappade räkningen här eftersom jag nu bara var trött, hungrig och kissnödig men det tog ett bra tag innan vi kom fram till hissen i alla fall. Sen åkte vi upp sex våningar till och var så tillslut uppe på 86:e våningen. Där vi trängdes med nåt hundratal ivriga turister som alla ville bli fotade av sina vänner med ryggen mot stadens ljus.
Visst var det lite häftigt att stå där uppe och se den stora stan så liten, men det var inte värt 25 dollar och 1,5 timmars köande. Men nu skulle vi äntligen få åka hem. Efter att ha köat i omgångar för att få komma med hissarna ner… Empire State Building är inget jag rekommenderar den som ska till New York.
Söndagen började vi med ett besök på American Museum of Natural History. Ett verkligen gigantiskt museum, som börjar med rymden på första våning, vidare till planeten jorden på andra och sedan närmare titt på de olika världsdelarna. Befolkning och djurarter. Det var en väldigt frän utställning om ljus i naturen också. Om exempelvis fireflies och blinkande maneter och sånt. Himla fräsig, men på det stora hela kändes det tråkigt med uppstoppade djur istället för levande. Men dinosaurierna var jävligt feta. Stora och många! Exempelvis en av världens få hela Tyrannusaurus Rex som står framme för allmän beskådan:
Vi gick omkring här inne i minst fyra timmar åtminstone, och hann ändå inte igenom hela innan de stängde vid sex. Nu behövde vi något att käka. På Foodswings dagen innan hade jag köpt New Yorks veganguide, som listar de bästa veganmatställena i stan. Ett av de ställen som låg med på deras topplista var Blossom de Jour och eftersom det låg relativt nära och lät gött så ställde vi in siktet på det. En bra grej med den här stan är gatunamnen, som gör det väldigt enkelt att hitta. När alla heter 1:a gatan, 2:a gatan, 3:e gatan, osv, så är det lätt att hålla reda på vilket håll du ska gå om du har adressen. Men när du kommer upp ur tunnelbanan och inte har en aning om vilket håll som är vilket blir det alltid lite förvirrat. Vi visste att vi var på rätt gata, och vi skulle gå på den tills vi kom till 9th Avenue tror jag det var. Vi var nu i korsningen på 8th. 9th kommer ju efter 8th, men är det framåt eller bakåt vi ska gå? Vi testade att gå åt ett håll, men det var så klart fel. Vi kom till 7th. Men där låg Chelsea Hotel.
Så vände vi bara på klacken och kom till vårt matställe. Här var det också hamburgare som gällde, fast lite finare och hälsosammare. Gött var det hur som helst. Sen fick det vara nog. Vi klämde in besök på Disney Center och Toys R Us på Times Square också innan vi gick hem och kraschade. Idag har vi inte gjort något alls. Vi har packat ihop våra väskor eftersom vår bokning hos Memo tagit slut. Och eftersom hela den där grejen med Dan kapsejsade och vi inte hade någonstans att bo så fixade Memo så vi fik bo hos hans ex som är i Florida. Så här är vi nu. En helt egen lägenhet, som vi delar med hunden Toby just nu medan Memo fixar och donar i sitt hus. Vi tar det lugnt och chillaxar här hemma idag.
Okej, så ungefär så här ser vår googlekartbok ut efter att vi placerat ut våra önskemål på den:
Har ni några tips på saker vi inte märkt ut på kartan får ni gärna lämna dem i kommentarerna!
Idag har varit en bra dag. Igår var inte en lika bra dag, när vi kämpade med kollektivtrafiken för att komma till en fet supergalleria i New Jersey och det tog verkligen hela dagen. Men idag var en prydligt strukturerad dag och vi har hunnit med mycket även fast vi tagit det lugnt och försiktigt och slöade ganska mycket. Det började med att Memo ville visa stans bästa donuts, efter att vi för några dagar sedan hade med oss en låda från Dunkin Donuts hem. Stans bästa donuts finns enligt honom på Peter Pan Donuts i Brooklyn, så det var dit vi siktade in oss. Queens, där vi bor, ligger precis jämte Brooklyn men är smått omständigt att ta sig till för du måste åka en omväg och byta tunnelbana, om du inte vill ta bussen – och det vill vi inte efter gårdagens pers. Men i sanningens namn så ville inte Memo det heller, och han är ju inföding här. Så den grejen är lite som hemma i Göteborg. Att ta sig mellan Bergsjön och Angered, två gigantiska förorter som ligger grannar men utan särskilt goda kollektivtrafiksförbindelser mellan dem.
Men alright, Memo tog oss till Brooklyn iaf. Greenpoint närmare bestämt. Och det var som en annan värld, igen. Så fort vi kom upp från tunnelbanan så var vi i en upprustad gammal westernstad.
Skyltfönstret till donutaffären visar upp grejen. Mycket donuts, mycket amerikanska flaggor och i speglingen i glaset syns tecken på att Greenpoint traditionellt är en polacktät stadsdel. Vid vår hemhållplats där vi bor ligger en Dunkin Donuts på andra sidan gatan så när vi gick förbi där och det stod en polisbil parkerad utanför skrattade vi och skämtade lite om poliser och donuts. Och det blev ju inte mindre fnissigt när det visade sig det i kön före oss inne på Peter Pan stod en polis… Hur som helst, de hade asmycket donuts! Och det var mycket fräsigare donuts än i alla kedjornas affärer, där det mest går ut på att ha glasyr i olika färger. Efter mycket beslutsångest lyckades jag begränsa mig till tre stycken:
Apple crumb, cream nånting och red devil tror jag den sista hette. De två första var jävligt mastiga. Apple crumb bestod ungefär av en äppelpaj ovanpå donuten och var fylld av nåt slags äppelsylt. Så redan efter den var jag ganska fylld. Creamdonuten bestod nästan bara av amerikans söt och tjock grädde. Också väldigt mastig. Så när jag kämpat i mig dessa två hade jag fortfarande en kvar. Den var inte lika crazy som de andra så den gick relativt enkelt att göra plats för.
Men ja, så gick vi vidare. Jag hade googlemappat en karta med markeringar för ställen vi vill gå till, och ett som låg relativt nära var Desert Island. En serie-butik som Abbeys kompis tipsat om. Det var en ganska lång promenad med tanke på hur jävulskt varmt det var idag, men det var värt det. Desert Island var fantastiskt! Det var väldigt litet men fyllt med the good stuff. Massa fina små fanzine, varav många screentryckta. Och på tal om screentryck så hade de en liten hörna med tryck till försäljning. Rakt upp och ner, bara så där. Vilken fantastisk grej! Det var flera fina men när jag hittade den så hade jag plockat på mig en bra bunte böcker och trycken var lite för dyra utöver det. Fast de kostade $40, vilket inte är särskilt dyrt för ett grafiskt blad direkt. Packen jag plockat hamnade på $90, men då gav han mig en av böckerna gratis. Det verkar vara mycket av ett nördigt stammisställe så jag tror ägaren blev lite överrumplad när jag kom in där och började stapla böcker på hög. Han plockade ut den översta och sa ”You can have this. I have so many of them anyway”. Gött..!
Sen fick det vara nog med Brooklyn för idag. Vi tog subben in till stan igen för ett annat område med goa grejer markerade på kartan. Det var vinylfiguraffärer som Erik och Linnea kunda gå bananas i. Och när de betalade upptäckte jag en liten låda i kassan med Gemma Correls hundar som pins. Himla fina! Jag frågade kassörn om de inte fanns med hennes katter också. Det visste han inte riktigt men trodde inte det. Men hundarna är också fina!
Härefter skulle vi gå vidare till nån hipsterklädaffär de andra skrivit upp på listan och jag markerat på kartan. Vi tog subben till rätt hållplats för en promenad till stället. Vi gick åt ett håll men kom fram till att det nog var andra så vi vände. Men så upptäckte vi att gatunamnen däråt var fel så vi bytte håll igen. Då upptäckte jag att numren på husen gick neråt och inte uppåt som de borde, så jag började misstänka att jag kanske satt ut nålen fel på googlekartan. Men vi fortsatte vandra och vandra tills vi var på den korsningen som var utmarkerad. Men där fanns mycket riktigt ingen hipsteraffär. Men en Starbucks! Så vi beslöt oss att gå in där och använda deras gratis wifi för att kolla upp den rätta adressen medan vi kylde ner våra sinnen med frappuccino och lugnade ner våra nerver lite. Affären visade sig ligga ute i Brooklyn, på 350 Broadway, inte 350 W Broadway…
Nåväl. Nu var vi i alla fall alldeles i närheten av World Trade Center, så vi beslutade oss för att promenera dit istället. Men på andra sidan gatan från Starbucks låg nåt slags djurleksaksaffär, alltså en affär med leksaker till djur, så dit ville Linnéa gå in. Och vi hakade på. Vi gled omkring därinne en stund och klämde på pipleksakerna men när vi gick mot dörren för att lämna butiken kom som från ingenstans helt plötsligt en superliten kattunge och började leka med oss!
Så vi lekte tillbaks en stund och strax kom en tant med en liten hund som förklarade att hon varit där tidigare men var tvungen att komma tillbaks bara för att få leka lite med kattungen igen. Nu var alla så klart glada igen så då kunde vi fortsatta till World Trade Center. Där stod två halvfärdiga stora jävla torn. Men det såg mest ut som en byggarbetsplats.
För att komma in i minnesplatsen var du tvungen att köpa biljett så då sket vi i det. Jag ville nämligen till Lomography-affären, vilket jag varit inställd på sedan vi var på B&H och de sa att de skulle ha 110-film som jag letade efter. Vi hittade affären snabbt och enkelt men ”Tyvärr”, sa kassörn, ”så var det precis en snubbe här och köpte en hel packe 110-film. Alla som fanns kvar”. Men hon ringde och kollade om inte deras andra affär hade dem inne och visst hade de det! Men nu hade vi flängt så pass mycket och klockan var mycket, alla (utom jag) var hungriga och eftersom Red Bamboo, veganrestaurangen Wade hade tipsat oss om, låg alldeles i närheten skulle vi gå dit och käka. Filmrullen får jag skjuta upp ytterligare en dag. (Vilket är lite kul med tanke på att jag bara tänkt köpa en ynka rulle för att fota här i New York, men nu är det ju snart inte många dagar kvar att fota på längre…) Anyway. Vi letade upp Red Bamboo och såg på menyn att det absolut verkade vara ett helt fantastiskt ställe! Massa veganburgare för billiga pengar! Tyvärr var det fullknökat därinne, men vi testade ändå att sätta oss på köstolarna i entrén. En servitris kom fram till oss och uppskattade vår kötid till ca 45 minuter så då tackade vi vänligen för oss. Vi hade nämligen upptäckt en annan restaurang precis intill vid namn Vegetarian’s Paradise 2 och tänkte att då testar vi väl den istället. Och det visade sig vara ett komplement till Red Bamboo (Memo berättade senare att de har samma ägare), där Red Bamboo har billig snabbmat och VP2 har lite dyrare fin mat. Menyn var sprängfylld med låtsaskyckling och låtsasfisk.
Jag käkade nån slags chiliwokad kyckling med nudlar, Linnéa en klassisk friterad kyckling och pommes och Erik tog en friterad laxstek. Erik var den enda som inte gick nöjd därifrån. Han var också den som fått betala mest. Ca $12 tror jag hans kostade medan min kostade ca $8. Jävulskt god var min mat men eftersom jag fortfarande var proppmätt från donötterna från sex timmar tidigare så blev jag tvungen att ta med mig halva rätten hem i en doggybag. Så den ska jag mumsa på imorn istället. Thainudlar i låda i kylskåpet. Så väldigt Seinfeld-newyorkiskt!
När vi kom hem hade en polispiket och en vanlig polisbil parkerat utanför ingången till tunnelbanan.
En grej jag glömde nämna i mitt gnäll på kollektivtrafiken är en brist i det fundamentala: det finns ingen som helst information om när nästa tunnelbanetåg kommer. Ingen alls! Kutym i resten av världen är ju att ha digitala tavlor i taket vid varje perrong som visar hur många minuter det är kvar tills nästa tåg kommer och vart det är på väg osv. Inget sådant i New York. Finns inte ens några odigitala tidtabeller med liknande information upphängd nånstans. Det verkar som att tunnelbanan här bara kör lite på måfå helt enkelt.
Det är märkligt hur lite info denna stan ger dem som vill använda de kollektiva transportnätverken. Tunnelbanan är rätt ok. Det är åtminstone mycket skyltar till alla utgångar så det är ganska lätt att hitta rätt. Men när du väl är nere på perrongen så finns där bara tavlor om vilken linje som går åt vilket håll, alltså vilken ändhållplats den har. Du får leta länge och noga efter nån information som visar vilka hållplatser som är däremellan. Vi har lärt oss vår hemlinje E nu iaf så där börjar det ta sig.
Men idag skulle vi ta en buss till New Jersey och det var totally bananas… Vi hade kollat upp på nätet vilken buss vi skulle ta och var vi skulle hoppa på den. Buss 163 från busshållplatsen Port Authority som ligger i anslutning till tunnelbanehållplatsen 42 St som vi börjat bli bekanta med nu. Okej, så vi kom till 42’nd och där var det fint skyltat mot Port Authority så dit kom vi snabbt och enkelt. Men det visade sig vara en gigantisk hållplats med en jävulsk massa gater numrerade från 1-400-nånting… Bakom en tegelpelare hittade vi en liten karta över Port Authority, som visade var alla gater ligger. Men den visar inte vilka bussar som går från vilken gate. Kanske stog det på vår internetinfo vilken gate vår buss gick ifrån, jag kommer inte ihåg riktigt och jag hade hur som helst bara skrivit upp bussnumret och dess riktning. 163 mot Ridgewood och 163 mot Paramus GS Plaza/Ikea. Men ja, vi skulle försöka hitta rätt gate på nåt sätt nu alltså. Vi upptäckte att det stod ”NJ Transit”, som jag kom ihåg som namnet på bussföretaget vi skulle åka med, vid en gate i närheten så vi gick dit för att inspektera. Informationen som fanns där innehöll varken vårt bussnummer eller vår ändhållplats.
Men vi testade att gå ner och undersöka där i alla fall. Vid en städskrubb hittade vi en liten skylt som sa att buss 163 går från gate 224. Gött! Då behöver vi bara leta upp gate 224 nu så kan vi åka! Så vi gick upp till main floor igen och letade efter 224 på skyltarna. Inget 224. Det fanns skyltar med ”1-54”, ”60-122”, ”300-400” och ”420-500” ungefär, men inget alls på 200… Och den lilla kartan bakom pelaren vi hittat innan hade inte heller listat några 200-gater. Så vi gick till en informationskur för att fråga. Informationsmänniskorna på kollektivtrafiken i New York har definitivt inte gått några leendekurser utan sitter helt inkapslade bakom skottsäkert (antar jag) pansarglas och tittar knappt åt ditt håll när du pratar med dem via en mikrofon. Han gav oss anvisningar i högtalarna och pekade oss till och med åt rätt håll så efter att ha promenerat en stund i den riktningen hittade vi en rulltrappa upp till gate 200-224. Där uppe hittade vi automater där vi kunde köpa våra biljetter.
Riktigt vad för biljett vi skulle ha visste vi inte men vi testade med att klicka på vår ändhållplats. Då kom det upp massa förslag på busslinjer vi kunde klicka på, men ingen av dem var 163. Frustration. Vi beslöt oss för att gå till gaten och se om det inte fanns nån där vi kunde fråga. Vi hittade ingen människa men vi hittade åtminstone en tavla som sa att vår buss skulle gå därifrån. Alltid nåt! Vi gick tillbaks för att testa automaten igen. Det var nämligen så att det fanns en hel del olika Ridgewood och Paramus att välja mellan – …Ave, …Road, …Garden och liknande – så vi gav oss in på att testa alla tills vi får fram en som listar buss 163 som alternativ. Och efter att ha tryckt på massa knappar med mer och mer ilska så råkade Linnéa trycka på något som gjorde att vi själva fick knappa in bussnumret! Äntligen! Med fem minuter kvar till bussen går! Efter bussnumret skulle vi bara knappa in hur många zoner vi ville åka också. Det hade vi ju så klart ingen aning om så vi slog på stort och sa att vi ville åka alla zoner för säkerhets skull. 6,50 dollar. Tack och bock. Nu så! Äntligen upp för rulltrappan upp till vår gate! Lång rulltrappa. Där uppe fanns ett par olika dörrar men det var faktiskt utmärkt vilken dörr som gick till vilken buss. 163 gick från dörr 4, så vi ställde oss där och väntade. Fem minuter. Ingen buss. Tio minuter. Ingen buss. En kvart. Ingen buss. Det hade inte kommit några bussar till någon av dörrarna men kön till dörren längst bort har växt stadigt ända sedan vi kom. Vi satte oss på bänkarna bredvid den och hörde på personerna i kön att de flesta verkade lika förvirrade som vi. Ingen visste riktigt vilken buss de stod och köade till.
Men helt plötsligt susade en buss förbi! Och det var 163:an! Den körde fram till dörren alla stod och köade till så vi ställde oss raskt i densamma. Men nu var den jättelång och när vi kom in i den fick vi helt enkelt stå upp. Busschauffören (för övrigt den trevligaste trafikpersonalen jag råkat på i den här stan än så länge) förklarade också för oss att vi köpt en alldeles för dyr biljett men vi brydde oss inte så mycket om det. Vi var bara glada att äntligen kommit på bussen. Och just som vi gick på kom en annan 163 och stannade vid dörren vi stått och väntat vid, vilket alltså var nästa buss och det betyder att den vi gick på var den vi stått och väntat på hela tiden, bara det att den var 20 min sen. Men det är i alla fall på bussen jag skriver detta. Eftersom vi står upp och vi kör av och på massa motorvägar får jag nöja mig med enhandsfattning på min telefon för att kunna hålla i mig och inte ramla. Men efter en halvtimme ungefär så hade tillräckligt mycket folk gått av så vi fick sittplatser och jag har kunnat skriva med båda händerna.
Vi har åkt 45 minuter nu och resan skulle vara 50 så förhoppningsvis har vi alldeles strax kommit fram till början av våran dag…
Efter att vi knallat runt på Times Square så blev vi helt utmattade av alla blinkande lampor och människor så vi orkade inte göra nåt mer den kvällen. Men igår hade vi en heldag. Och första idén vi hade var Moma. Museum of Modern Art. Så vi drog ut tidigt för att vara där innan rusning och ha tid att gå runt där utan att behöva stressa. 6 våningar av massa go ”gammal” modern konst av goingar som dessa:
Vissa grejer har jag sett innan och det är ändå fantastiskt, men det som var mest fascinerande var en av de nya utställningarna:
Massvis av små porträttfoton i stora serier som i slutet knyts ihop av en liten berättelse som indirekt förklarar varför dessa personer är på bild. Exempelvis var ena väggen fylld av små porträtt på kaniner. Vid sidan av dessa var en text om hur kaniner fördes in för att jagas i Australien i mitten av 1800-talet, och populationen exploderade. Därefter har myndigheterna experimenterat fram olika sjukdomar för att ta död på så många kaniner som möjligt. Så de porträtterade kaninerna är från ett labb där nya sjukdomar testas. Och efter den korta texten är ett par bilder på en kaninmassgrav, en spruta och en medicinflaska. Och det var kanske tio olika sådana små lågmälda berättelser uppsmällda stort över dessa gigantiska väggar. Mycket mäktigt.
MoMa ligger ganska nära Central Park, så det tänkte vi att då måste vi ju gå dit. Och vid sidan av Central Park ligger naturhistoriska museet (vad nu det heter på amerikawnska) så vi tänkte att vi skulle promenixa en stund och sedan gå dit. Men vi var tvungna att stanna för lite käk och vila och sedan var det bara två timmar kvar till naturhistoriska skulle stänga så då fick det vara. Vi tar det en annan dag när vi har mer tid till det.
Det fanns många pampiga statyer av 1800-talsgubbar i Central Park. Färre pampiga statyer av gummor från något århundrade dock.
Istället siktade vi in oss på B&H. En gigantisk fotoaffär som drivs av ortodoxa judar. När vi virrade runt och letade efter den hittade vi en serietidningsbutik som vi var tvungna att gå in i. Två våningar av detta:
När vi till slut hittade B&H så var det som allt annat i den här stan: Crazy. Som vilken gigantisk elektronikkedja som helst, den vräkigaste Elgiganten eller MediaMarkt, med den skillnaden att de bara fokuserar på kameror och fotorelaterade grejer. Och gigantiskt var det. Det drivs som sagt av ortodoxa judar så alla expediter och annan personal (och de var många – extremt många kassor, hjälpdiskar och golvpersonal som bara vandrade omkring för att hjälpa till) hade de där långa lockarna vid öronen och en svart liten kippa på huvudet. Ortodoxa judar är ju inte så synliga i Sverige så en hel supermegastore där all personal ser ut så var ovanlig för mina ögon. Men det absolut mest ovanliga var deras köp-/betalningssystem. Vi hade lagt märke till att det gick små rullband uppe i taket där små blåa lådor åkte omkring och det var ganska få produkter ute på golvet utan du fick gå till en hjälpdisk för att be dem att plocka fram saker åt dig. Jag letade kameraväskor men hittade ingen som såg bra ut, och någon 110-film hade de tyvärr inte heller (men de gav mig adressen till Lomography-affären som definitivt skulle ha det) så jag tänkte att jag bara skulle köpa mig en liten eu/usa-strömadapter som kostade 3 dollar. Jag fick hjälp av en ung man att leta upp den men för att köpa den så var han tvungen att knappa in den i datorn tillsammans med mitt telefonnummer och adress. Därefter fick jag ett kvitto och han tog hand om adaptern. Jag fick gå till en kassa och betala mitt köp där och de gav mig ett annat kvitto. Vidare till en annan kassa där jag fick visa mitt nya kvitto och de plockade då fram min adapter som redan lagts i en liten påse av någon annan personal som fått den via de blå lådorna på järnvägen i taket. Ett väldigt omständigt system för att köpa en liten billig pryl, men det minskar ju garanterat snatteri och är tydligen extremt lönsamt för dem. Memo, som vi bor med, sa att han frågat dem om detta systemet och de sagt att det kostar väldigt mycket men ändå är mycket lönsamt. Fascinerande, helt klart.
Och på vägen dit såg jag en ESPO-målning:
Utvandrarna 