Okej, så ungefär så här ser vår googlekartbok ut efter att vi placerat ut våra önskemål på den:
Har ni några tips på saker vi inte märkt ut på kartan får ni gärna lämna dem i kommentarerna!
Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Brooklyn, Djur, new york, tunnelbana, world trade center
Här ser ni en svullen och svettig, men glad, svenska (jag) som hånglar med New Yorks gulligaste kille! Det här är alltså Toby, Memos hund, han är sjukt söt och tycker väldigt mycket om mig. Han ser ut som en seriefigurshund och hans personlighet är busig, pigg, kvick och charmig. Beagle + tax verkar vara en intensiv men ändå lyckad kombination, bra om man vill ha en peppig liten korvhund med enorma öron!
Igår gick vi mycket. Vi åkte mycket tunnelbana också. Vad vi än gjorde så var det djävligt varmt, jag hade lätt kunnat vrida ur svetten ur mitt linne så att det droppade ner på asfalten och fräste till av värmen. World Trade Center var inte så jättemycket att se, som ni tidigare kanske läst så fick man betala om man ville in och kolla på minnestjohejset och ville man inte hosta upp dollars fick man stå bakom ett avskärmat stängsel med begränsad insyn och se på två halvfärdiga torn och en byggarbetsplats. Nåväl, nu har vi gjort det och det blev ännu en turistpunkt att checka av från listan.
Det vi såg av Brooklyn igår var mest… polskt. Många polska skyltar och pittoreska hus varav vissa såg ut som kulisser från en vilda västernfilm. Eftersom det var så satans varmt tog vi oss inte ner till Brooklyn Bridge utan höll oss kring Greenpoint och norra Williamsburg, vi får se om vi kanske kan komma dit idag istället. På helgerna är det stora loppisar runtom i Brooklyn och det kanske kan vara sköj att besöka.
Nu skall undertecknad gå och duscha så att jag luktar fräscht i sisådär fem minuter innan svetten och den unkna deoderantlukten tar över min kropp. Pusshej!
Idag har varit en bra dag. Igår var inte en lika bra dag, när vi kämpade med kollektivtrafiken för att komma till en fet supergalleria i New Jersey och det tog verkligen hela dagen. Men idag var en prydligt strukturerad dag och vi har hunnit med mycket även fast vi tagit det lugnt och försiktigt och slöade ganska mycket. Det började med att Memo ville visa stans bästa donuts, efter att vi för några dagar sedan hade med oss en låda från Dunkin Donuts hem. Stans bästa donuts finns enligt honom på Peter Pan Donuts i Brooklyn, så det var dit vi siktade in oss. Queens, där vi bor, ligger precis jämte Brooklyn men är smått omständigt att ta sig till för du måste åka en omväg och byta tunnelbana, om du inte vill ta bussen – och det vill vi inte efter gårdagens pers. Men i sanningens namn så ville inte Memo det heller, och han är ju inföding här. Så den grejen är lite som hemma i Göteborg. Att ta sig mellan Bergsjön och Angered, två gigantiska förorter som ligger grannar men utan särskilt goda kollektivtrafiksförbindelser mellan dem.
Men alright, Memo tog oss till Brooklyn iaf. Greenpoint närmare bestämt. Och det var som en annan värld, igen. Så fort vi kom upp från tunnelbanan så var vi i en upprustad gammal westernstad.
Skyltfönstret till donutaffären visar upp grejen. Mycket donuts, mycket amerikanska flaggor och i speglingen i glaset syns tecken på att Greenpoint traditionellt är en polacktät stadsdel. Vid vår hemhållplats där vi bor ligger en Dunkin Donuts på andra sidan gatan så när vi gick förbi där och det stod en polisbil parkerad utanför skrattade vi och skämtade lite om poliser och donuts. Och det blev ju inte mindre fnissigt när det visade sig det i kön före oss inne på Peter Pan stod en polis… Hur som helst, de hade asmycket donuts! Och det var mycket fräsigare donuts än i alla kedjornas affärer, där det mest går ut på att ha glasyr i olika färger. Efter mycket beslutsångest lyckades jag begränsa mig till tre stycken:
Apple crumb, cream nånting och red devil tror jag den sista hette. De två första var jävligt mastiga. Apple crumb bestod ungefär av en äppelpaj ovanpå donuten och var fylld av nåt slags äppelsylt. Så redan efter den var jag ganska fylld. Creamdonuten bestod nästan bara av amerikans söt och tjock grädde. Också väldigt mastig. Så när jag kämpat i mig dessa två hade jag fortfarande en kvar. Den var inte lika crazy som de andra så den gick relativt enkelt att göra plats för.
Men ja, så gick vi vidare. Jag hade googlemappat en karta med markeringar för ställen vi vill gå till, och ett som låg relativt nära var Desert Island. En serie-butik som Abbeys kompis tipsat om. Det var en ganska lång promenad med tanke på hur jävulskt varmt det var idag, men det var värt det. Desert Island var fantastiskt! Det var väldigt litet men fyllt med the good stuff. Massa fina små fanzine, varav många screentryckta. Och på tal om screentryck så hade de en liten hörna med tryck till försäljning. Rakt upp och ner, bara så där. Vilken fantastisk grej! Det var flera fina men när jag hittade den så hade jag plockat på mig en bra bunte böcker och trycken var lite för dyra utöver det. Fast de kostade $40, vilket inte är särskilt dyrt för ett grafiskt blad direkt. Packen jag plockat hamnade på $90, men då gav han mig en av böckerna gratis. Det verkar vara mycket av ett nördigt stammisställe så jag tror ägaren blev lite överrumplad när jag kom in där och började stapla böcker på hög. Han plockade ut den översta och sa ”You can have this. I have so many of them anyway”. Gött..!
Sen fick det vara nog med Brooklyn för idag. Vi tog subben in till stan igen för ett annat område med goa grejer markerade på kartan. Det var vinylfiguraffärer som Erik och Linnea kunda gå bananas i. Och när de betalade upptäckte jag en liten låda i kassan med Gemma Correls hundar som pins. Himla fina! Jag frågade kassörn om de inte fanns med hennes katter också. Det visste han inte riktigt men trodde inte det. Men hundarna är också fina!
Härefter skulle vi gå vidare till nån hipsterklädaffär de andra skrivit upp på listan och jag markerat på kartan. Vi tog subben till rätt hållplats för en promenad till stället. Vi gick åt ett håll men kom fram till att det nog var andra så vi vände. Men så upptäckte vi att gatunamnen däråt var fel så vi bytte håll igen. Då upptäckte jag att numren på husen gick neråt och inte uppåt som de borde, så jag började misstänka att jag kanske satt ut nålen fel på googlekartan. Men vi fortsatte vandra och vandra tills vi var på den korsningen som var utmarkerad. Men där fanns mycket riktigt ingen hipsteraffär. Men en Starbucks! Så vi beslöt oss att gå in där och använda deras gratis wifi för att kolla upp den rätta adressen medan vi kylde ner våra sinnen med frappuccino och lugnade ner våra nerver lite. Affären visade sig ligga ute i Brooklyn, på 350 Broadway, inte 350 W Broadway…
Nåväl. Nu var vi i alla fall alldeles i närheten av World Trade Center, så vi beslutade oss för att promenera dit istället. Men på andra sidan gatan från Starbucks låg nåt slags djurleksaksaffär, alltså en affär med leksaker till djur, så dit ville Linnéa gå in. Och vi hakade på. Vi gled omkring därinne en stund och klämde på pipleksakerna men när vi gick mot dörren för att lämna butiken kom som från ingenstans helt plötsligt en superliten kattunge och började leka med oss!
Så vi lekte tillbaks en stund och strax kom en tant med en liten hund som förklarade att hon varit där tidigare men var tvungen att komma tillbaks bara för att få leka lite med kattungen igen. Nu var alla så klart glada igen så då kunde vi fortsatta till World Trade Center. Där stod två halvfärdiga stora jävla torn. Men det såg mest ut som en byggarbetsplats.
För att komma in i minnesplatsen var du tvungen att köpa biljett så då sket vi i det. Jag ville nämligen till Lomography-affären, vilket jag varit inställd på sedan vi var på B&H och de sa att de skulle ha 110-film som jag letade efter. Vi hittade affären snabbt och enkelt men ”Tyvärr”, sa kassörn, ”så var det precis en snubbe här och köpte en hel packe 110-film. Alla som fanns kvar”. Men hon ringde och kollade om inte deras andra affär hade dem inne och visst hade de det! Men nu hade vi flängt så pass mycket och klockan var mycket, alla (utom jag) var hungriga och eftersom Red Bamboo, veganrestaurangen Wade hade tipsat oss om, låg alldeles i närheten skulle vi gå dit och käka. Filmrullen får jag skjuta upp ytterligare en dag. (Vilket är lite kul med tanke på att jag bara tänkt köpa en ynka rulle för att fota här i New York, men nu är det ju snart inte många dagar kvar att fota på längre…) Anyway. Vi letade upp Red Bamboo och såg på menyn att det absolut verkade vara ett helt fantastiskt ställe! Massa veganburgare för billiga pengar! Tyvärr var det fullknökat därinne, men vi testade ändå att sätta oss på köstolarna i entrén. En servitris kom fram till oss och uppskattade vår kötid till ca 45 minuter så då tackade vi vänligen för oss. Vi hade nämligen upptäckt en annan restaurang precis intill vid namn Vegetarian’s Paradise 2 och tänkte att då testar vi väl den istället. Och det visade sig vara ett komplement till Red Bamboo (Memo berättade senare att de har samma ägare), där Red Bamboo har billig snabbmat och VP2 har lite dyrare fin mat. Menyn var sprängfylld med låtsaskyckling och låtsasfisk.
Jag käkade nån slags chiliwokad kyckling med nudlar, Linnéa en klassisk friterad kyckling och pommes och Erik tog en friterad laxstek. Erik var den enda som inte gick nöjd därifrån. Han var också den som fått betala mest. Ca $12 tror jag hans kostade medan min kostade ca $8. Jävulskt god var min mat men eftersom jag fortfarande var proppmätt från donötterna från sex timmar tidigare så blev jag tvungen att ta med mig halva rätten hem i en doggybag. Så den ska jag mumsa på imorn istället. Thainudlar i låda i kylskåpet. Så väldigt Seinfeld-newyorkiskt!
När vi kom hem hade en polispiket och en vanlig polisbil parkerat utanför ingången till tunnelbanan.
En grej jag glömde nämna i mitt gnäll på kollektivtrafiken är en brist i det fundamentala: det finns ingen som helst information om när nästa tunnelbanetåg kommer. Ingen alls! Kutym i resten av världen är ju att ha digitala tavlor i taket vid varje perrong som visar hur många minuter det är kvar tills nästa tåg kommer och vart det är på väg osv. Inget sådant i New York. Finns inte ens några odigitala tidtabeller med liknande information upphängd nånstans. Det verkar som att tunnelbanan här bara kör lite på måfå helt enkelt.
Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: B&H, Central Park, Kollektivtrafik, new york, Shopping, times square
(Mallrats, en bra film av Kevin Smith. Se den!)
Som Steve tidigare nämnt så var dagens äventyr en utflykt till New Jersey. New Jersey kan beskrivas som NYC’s motstvarighet till Hisingen, typ. Ganska fult, ganska bökigt, ganska rörigt. Bussarna var ett helvete och fick mig att vilja ta badsaltsknark och leka kannibal hejvilt med första bästa idiot som kom i min väg, men när vi väl var inne i det löjligt gigantiska köpcentrat Garden State Plaza så var det betydligt trevligare. Jag gick lite vilse när jag vimsade runt på egen hand bland butikerna, men jag lyckades också shoppa en hel del, Bästa inköpet måste varit ett par Nike Air Max för motsvarande 750 spänn (de ligger på 1200 i Sverige) som från och med nu skall ta hand om mina arma fötter här i storstan istället för mina plattsulande, ryggmördande Converse Allstars som jag gått runt med hittills under USA-vistelsen. För övrigt blev jag besviken över att inte se en enda guido i New Jersey, hade jag gjort det hade jag paparazzifotograferat dessa spännande varianter av homo sapiens och gett bilderna till min vän Lusen.
New York är stort. Jättestort. Hittills har jag mest tyckt om Central Park när vi var där en liten sväng, i övrigt är jag inte jätteimponerad än så länge. Att vara vid Times Square är som att vara instängd i en överpyntad julgran inuti ett flipperspel när man tagit LSD ungefär, det är både häftigt och lite osmakligt med alla enorma mängder reklam som pumpas ut via neonskyltar och jumbotroner. En annan cool grej är B&H Superstore som säljer elektronik där jag till min glädje inköpte snajsiga kameratillbehör, 95% av de som jobbar där är ortodoxa judar med kippa och korkskruvslockar. Fränt! Sedan har de ett speciellt lager/kassasystem som kostade fem miljoner dollar som enkelt förklarat ser ut som ett transportband från Willy Wonkas chokladfabrik och skjutsar runt produkter i gröna korgar på ett löpande band under taket.
Jag ser fram emot att besöka Brooklyn, vilket blir morgondagens utflyktsmål. Vår värd Memo (som för övrigt är helt underbar) skall ta med oss dit för att äta stans göttigaste donuts, sedan skall vi kika runt och jag hoppas på att kunna få till någorlunda fina bilder på Brooklyn Bridge och Manhattans skyline. Och, okej, på tal om Manhattan; det ÄR sjukt häftigt med så sepestört höga hus. Jag vill, och skall, åka upp i Empire State Building någon dag och se på utsikten, lär skita på mig av svindel men det är det värt.
Nu skall jag äta lite kvällsmat i form av äppeljuice, baguette med Philadelphiaost samt mystiska ostbågar. Herrrrrrrrregud vad tjock jag kommer bli under den här resan, haha!
Det är märkligt hur lite info denna stan ger dem som vill använda de kollektiva transportnätverken. Tunnelbanan är rätt ok. Det är åtminstone mycket skyltar till alla utgångar så det är ganska lätt att hitta rätt. Men när du väl är nere på perrongen så finns där bara tavlor om vilken linje som går åt vilket håll, alltså vilken ändhållplats den har. Du får leta länge och noga efter nån information som visar vilka hållplatser som är däremellan. Vi har lärt oss vår hemlinje E nu iaf så där börjar det ta sig.
Men idag skulle vi ta en buss till New Jersey och det var totally bananas… Vi hade kollat upp på nätet vilken buss vi skulle ta och var vi skulle hoppa på den. Buss 163 från busshållplatsen Port Authority som ligger i anslutning till tunnelbanehållplatsen 42 St som vi börjat bli bekanta med nu. Okej, så vi kom till 42’nd och där var det fint skyltat mot Port Authority så dit kom vi snabbt och enkelt. Men det visade sig vara en gigantisk hållplats med en jävulsk massa gater numrerade från 1-400-nånting… Bakom en tegelpelare hittade vi en liten karta över Port Authority, som visade var alla gater ligger. Men den visar inte vilka bussar som går från vilken gate. Kanske stog det på vår internetinfo vilken gate vår buss gick ifrån, jag kommer inte ihåg riktigt och jag hade hur som helst bara skrivit upp bussnumret och dess riktning. 163 mot Ridgewood och 163 mot Paramus GS Plaza/Ikea. Men ja, vi skulle försöka hitta rätt gate på nåt sätt nu alltså. Vi upptäckte att det stod ”NJ Transit”, som jag kom ihåg som namnet på bussföretaget vi skulle åka med, vid en gate i närheten så vi gick dit för att inspektera. Informationen som fanns där innehöll varken vårt bussnummer eller vår ändhållplats.
Men vi testade att gå ner och undersöka där i alla fall. Vid en städskrubb hittade vi en liten skylt som sa att buss 163 går från gate 224. Gött! Då behöver vi bara leta upp gate 224 nu så kan vi åka! Så vi gick upp till main floor igen och letade efter 224 på skyltarna. Inget 224. Det fanns skyltar med ”1-54”, ”60-122”, ”300-400” och ”420-500” ungefär, men inget alls på 200… Och den lilla kartan bakom pelaren vi hittat innan hade inte heller listat några 200-gater. Så vi gick till en informationskur för att fråga. Informationsmänniskorna på kollektivtrafiken i New York har definitivt inte gått några leendekurser utan sitter helt inkapslade bakom skottsäkert (antar jag) pansarglas och tittar knappt åt ditt håll när du pratar med dem via en mikrofon. Han gav oss anvisningar i högtalarna och pekade oss till och med åt rätt håll så efter att ha promenerat en stund i den riktningen hittade vi en rulltrappa upp till gate 200-224. Där uppe hittade vi automater där vi kunde köpa våra biljetter.
Riktigt vad för biljett vi skulle ha visste vi inte men vi testade med att klicka på vår ändhållplats. Då kom det upp massa förslag på busslinjer vi kunde klicka på, men ingen av dem var 163. Frustration. Vi beslöt oss för att gå till gaten och se om det inte fanns nån där vi kunde fråga. Vi hittade ingen människa men vi hittade åtminstone en tavla som sa att vår buss skulle gå därifrån. Alltid nåt! Vi gick tillbaks för att testa automaten igen. Det var nämligen så att det fanns en hel del olika Ridgewood och Paramus att välja mellan – …Ave, …Road, …Garden och liknande – så vi gav oss in på att testa alla tills vi får fram en som listar buss 163 som alternativ. Och efter att ha tryckt på massa knappar med mer och mer ilska så råkade Linnéa trycka på något som gjorde att vi själva fick knappa in bussnumret! Äntligen! Med fem minuter kvar till bussen går! Efter bussnumret skulle vi bara knappa in hur många zoner vi ville åka också. Det hade vi ju så klart ingen aning om så vi slog på stort och sa att vi ville åka alla zoner för säkerhets skull. 6,50 dollar. Tack och bock. Nu så! Äntligen upp för rulltrappan upp till vår gate! Lång rulltrappa. Där uppe fanns ett par olika dörrar men det var faktiskt utmärkt vilken dörr som gick till vilken buss. 163 gick från dörr 4, så vi ställde oss där och väntade. Fem minuter. Ingen buss. Tio minuter. Ingen buss. En kvart. Ingen buss. Det hade inte kommit några bussar till någon av dörrarna men kön till dörren längst bort har växt stadigt ända sedan vi kom. Vi satte oss på bänkarna bredvid den och hörde på personerna i kön att de flesta verkade lika förvirrade som vi. Ingen visste riktigt vilken buss de stod och köade till.
Men helt plötsligt susade en buss förbi! Och det var 163:an! Den körde fram till dörren alla stod och köade till så vi ställde oss raskt i densamma. Men nu var den jättelång och när vi kom in i den fick vi helt enkelt stå upp. Busschauffören (för övrigt den trevligaste trafikpersonalen jag råkat på i den här stan än så länge) förklarade också för oss att vi köpt en alldeles för dyr biljett men vi brydde oss inte så mycket om det. Vi var bara glada att äntligen kommit på bussen. Och just som vi gick på kom en annan 163 och stannade vid dörren vi stått och väntat vid, vilket alltså var nästa buss och det betyder att den vi gick på var den vi stått och väntat på hela tiden, bara det att den var 20 min sen. Men det är i alla fall på bussen jag skriver detta. Eftersom vi står upp och vi kör av och på massa motorvägar får jag nöja mig med enhandsfattning på min telefon för att kunna hålla i mig och inte ramla. Men efter en halvtimme ungefär så hade tillräckligt mycket folk gått av så vi fick sittplatser och jag har kunnat skriva med båda händerna.
Vi har åkt 45 minuter nu och resan skulle vara 50 så förhoppningsvis har vi alldeles strax kommit fram till början av våran dag…
Efter att vi knallat runt på Times Square så blev vi helt utmattade av alla blinkande lampor och människor så vi orkade inte göra nåt mer den kvällen. Men igår hade vi en heldag. Och första idén vi hade var Moma. Museum of Modern Art. Så vi drog ut tidigt för att vara där innan rusning och ha tid att gå runt där utan att behöva stressa. 6 våningar av massa go ”gammal” modern konst av goingar som dessa:
Vissa grejer har jag sett innan och det är ändå fantastiskt, men det som var mest fascinerande var en av de nya utställningarna:
Massvis av små porträttfoton i stora serier som i slutet knyts ihop av en liten berättelse som indirekt förklarar varför dessa personer är på bild. Exempelvis var ena väggen fylld av små porträtt på kaniner. Vid sidan av dessa var en text om hur kaniner fördes in för att jagas i Australien i mitten av 1800-talet, och populationen exploderade. Därefter har myndigheterna experimenterat fram olika sjukdomar för att ta död på så många kaniner som möjligt. Så de porträtterade kaninerna är från ett labb där nya sjukdomar testas. Och efter den korta texten är ett par bilder på en kaninmassgrav, en spruta och en medicinflaska. Och det var kanske tio olika sådana små lågmälda berättelser uppsmällda stort över dessa gigantiska väggar. Mycket mäktigt.
MoMa ligger ganska nära Central Park, så det tänkte vi att då måste vi ju gå dit. Och vid sidan av Central Park ligger naturhistoriska museet (vad nu det heter på amerikawnska) så vi tänkte att vi skulle promenixa en stund och sedan gå dit. Men vi var tvungna att stanna för lite käk och vila och sedan var det bara två timmar kvar till naturhistoriska skulle stänga så då fick det vara. Vi tar det en annan dag när vi har mer tid till det.
Det fanns många pampiga statyer av 1800-talsgubbar i Central Park. Färre pampiga statyer av gummor från något århundrade dock.
Istället siktade vi in oss på B&H. En gigantisk fotoaffär som drivs av ortodoxa judar. När vi virrade runt och letade efter den hittade vi en serietidningsbutik som vi var tvungna att gå in i. Två våningar av detta:
När vi till slut hittade B&H så var det som allt annat i den här stan: Crazy. Som vilken gigantisk elektronikkedja som helst, den vräkigaste Elgiganten eller MediaMarkt, med den skillnaden att de bara fokuserar på kameror och fotorelaterade grejer. Och gigantiskt var det. Det drivs som sagt av ortodoxa judar så alla expediter och annan personal (och de var många – extremt många kassor, hjälpdiskar och golvpersonal som bara vandrade omkring för att hjälpa till) hade de där långa lockarna vid öronen och en svart liten kippa på huvudet. Ortodoxa judar är ju inte så synliga i Sverige så en hel supermegastore där all personal ser ut så var ovanlig för mina ögon. Men det absolut mest ovanliga var deras köp-/betalningssystem. Vi hade lagt märke till att det gick små rullband uppe i taket där små blåa lådor åkte omkring och det var ganska få produkter ute på golvet utan du fick gå till en hjälpdisk för att be dem att plocka fram saker åt dig. Jag letade kameraväskor men hittade ingen som såg bra ut, och någon 110-film hade de tyvärr inte heller (men de gav mig adressen till Lomography-affären som definitivt skulle ha det) så jag tänkte att jag bara skulle köpa mig en liten eu/usa-strömadapter som kostade 3 dollar. Jag fick hjälp av en ung man att leta upp den men för att köpa den så var han tvungen att knappa in den i datorn tillsammans med mitt telefonnummer och adress. Därefter fick jag ett kvitto och han tog hand om adaptern. Jag fick gå till en kassa och betala mitt köp där och de gav mig ett annat kvitto. Vidare till en annan kassa där jag fick visa mitt nya kvitto och de plockade då fram min adapter som redan lagts i en liten påse av någon annan personal som fått den via de blå lådorna på järnvägen i taket. Ett väldigt omständigt system för att köpa en liten billig pryl, men det minskar ju garanterat snatteri och är tydligen extremt lönsamt för dem. Memo, som vi bor med, sa att han frågat dem om detta systemet och de sagt att det kostar väldigt mycket men ändå är mycket lönsamt. Fascinerande, helt klart.
Och på vägen dit såg jag en ESPO-målning:
Nu har vi lämnat Bloomington bakom oss och landat i New York. Jag har inte riktigt smält det här med att flyga riktigt känner jag. Så fort det piper och tjuter tror jag att det är nödsignalen för att flygplanet ska störta. Speciellt när planet i fråga närmar sig marken och allt man ser runt om sig när man tittar ut är mest vatten. Men jag lever och ja. Nu sitter jag här vid ett köksbord i Queens.
Väl här i lägenheten hade vi bråttom att få komma ut för att se New York och få oss lite i magen. Ingen av oss hade ätit något sedan frukost så humöret var ju inte på topp och i samband med att vi vandrade omkring i ett område som mest påminner om ett förvuxet Kvibergs marknad (stöldgodsmarknad i Göteborg som mest säljer blinkande lampor och gamla mobilladdare). Det kändes inte som New York. Vi fick i oss lite pizza, jag blev svintrött och ville mest tillbaka och sova. Underväldigande.
När vi vaknat från vår tupplur bestämde vi oss för att gå på bio. Vimsade bort oss i tunnelbanan och hamnade till slut mitt i Times Square. Holy fucking vagina. Sjukt ställe. Massa information över allt som inte säger någonting egentligen. Linnea och Steve tog svinmycket bilder så det kommer komma upp. Det kom fram en up and coming rappare som ville sälja sina demoskivor till oss, signerade och allt. Jag hade lätt köpt om jag hade haft cash på mig. Han kallade sig själv Faith och kallade Steve för nörd: ”Nerds gets all the money”.
Det blir MoMA imorn. Det blir nog kul, men vet inte vad jag ska förvänta mig riktigt, mer än att det blir kul. Nu ska jag sova. Jag är i en stad som aldrig sover och jag är jävligt trött.
Filed under: Uncategorized
Så, resan började med att flygbolaget tappade bort våra väskor. Det var ju mindre kul. Två dagar senare fick vi dem i alla fall levererade hem till Abbey, så det löste ju sig åtminstone. Sen var det resan från Bloomington till New York. Erik hade via PIX-fests diskussionsforum kommit i kontakt med en tjej som skulle bila till New York efter festivalen och hade plats för oss också, så det var perfekt för oss. När han ringde henne i lördags hade hon dock redan dragit från stan, så nu hade vi ingen plan på hur vi skulle komma till New York längre. När vi berättat för folk i Bloomington om att vår skjuts till New York gick åt skogen och vi berättat vad personen hette så har allas reaktion varit: ”Jasså, hon! Fy fan, om jag hade vetat att det var henne ni skulle åka med så hade jag varnat er. That girl is crazy!”
Men det kändes faktiskt ganska bra att det inte blev en biltur. Vi bestämde oss för att ta flyget istället och eftersom det går snabbare så kunde vi stanna i Bloomington en dag till (eftersom vi ändå inte bokat rum i NY förrän på tisdag). En dag utan festival när vi bara kan ta det lugnt, åka och bada, laga american pancakes och hänga vid lägerelden i Chris trädgård. Det var nice. Men hur som helst så hittade Linnéa sidan Globester.com, där vi kikade runt efter en go flight till New York. Den billigaste och snabbaste skulle gå via Washington DC och kosta runt 1500 kr/person. Vi tänkte att det kunde få vara värt det priset att slippa allt krångel, och det kändes som att vi betalar för att få vara i Bloomington en dag till och då är det helt okej.
Jag fick en bokningsbekräftelse till min mail men det började med att säga att det vart nåt krångel med mitt kontokort. Att adressen jag fyllt i inte stämmer överens med det som Visa säger att jag har. Jag tänkte att det kanske berodde på att jag skrivit ”Gothenburg” istället för ”Göteborg” och mailade tillbaks och förklarade detta, enligt deras anvisning. Nu var klockan mycket så vi gick och la oss. På eftermiddagen därpå hade jag dock fortfarande inte fått något svar från dem. Inte ens i mitt spamfilter, där det första mailet hamnat. Och när vi kollade mer noggrant på bokningen såg vi att de ville att jag skulle faxa (!) foton både på mitt pass och mitt kontokort (båda sidor av det) samt mitt körkort, för annars skulle de inte kunna ta betalt för min bokning. Och när jag kollade internetbanken såg jag att de mycket riktigt inte hade dragit några pengar. Så fastän jag fått ett mail om att ”your flight order was sucessfully booked” eller nåt sånt så var vi inte säkra på att vi hade gjort nån bokning alls…
Efter att ha googlat runt efter recensioner av Globester så kom vi, tillsammans med alla knasigheter, fram till att det var ett mycket märkligt företag vi gett oss i kast med. Så jag fick till att ringa Globesters support. Personen som svarade satt av allt att döma i Indien, pratade sämre engelska än mig och utöver det var anslutningen fruktansvärd så jag kunde i princip inte höra om personen över huvud taget pratade eller inte eftersom det mest brusade hela tiden. Så jag fick lite panik där när jag försökte förklara vad jag ville. ”Ehhh, har jag gjort en bokning eller inte..?” Jag upprepade det mantrat ett par gånger tillsammans med bokningsnumret, som jag hörde personen repetera, så det kändes som att det gick framåt. Men till slut frågade han vad det var jag ville… Så jag förklarade igen och då lät det som han sa att han skulle maila mig. Jag kunde inte göra annat än att börja asgarva och då hörde jag hur han la på.
Här började vi istället fundera över att kontakta min bank för att blockera Globester från att dra några pengar från mitt kort, men det visade sig va lättare sagt än gjort. Kundtjänst skulle ha öppet i en halvtimme till men vi kom inte fram till Sverige på Abbeys telefon av någon anledning. Vi provade massor av olika kopplingskoder för att ringa ut från USA och in i Sverige och så vidare, men inget funkade. Istället beslutade vi att ringa US Airways, flygbolaget vi enligt bokningen skulle flyga med. Abbey tog på sig det uppdraget, vilket kändes skönt eftersom hon är lite bättre på att prata med byråkratamerikaner än vi är. Och där gick det smidigt. Vi fick veta att vi hade en bokning i mitt namn men att den inte var betalad. Och vi fick ett nytt telefonnummer till Globester av dem, som vi hoppades skulle ta oss till en lite mer lättkommunicerad person. Det gjorde det inte. Det var Abbey som skötte snacket denna gång men jag tror det var samma person i Indien som svarade och det var samma problem med kommunikationen igen. De bad oss faxa bilder på pass och kontokort och blahablaha och vi bestämde oss då vid sidan av telefonen att helt enkelt bara skita i det hela. Eftersom de inte kunde dra några pengar från mitt kort utan de där fotona ändå så skulle vi bara låta det hela rinna ut i sanden helt enkelt. Abbey sa tack och hej till Indiern och la på. Han var dock snabb med att ringa upp igen och fråga när vi tänkt skicka bilderna. Abbey svarade att vi inte ville ha biljetterna längre varpå Indiern svarade att ”men då kommer vi dra en straffavgift för att ni avbokar!”. Men hur fasiken ska de dra en straffavgift från oss om de inte ens klarar av att ta betalt för bokningen!? ”Jo”, förklarade han ”ni får ge oss numret till ett amerikanskt kontokort”… Yeah, right. Tack och hej.
Några sekunder senare fick jag ett mail med en avbokningsbekräftelse.
Så, till alla som tänkt flyga inrikes i USA: Använd för allt i världen inte Globester.com.
Vi fick istället tips om Trevelocity av Abbey och använde dem för att boka exakt samma flight, några kronor billigare, och det var inte det minsta problem över huvud taget. Allt gick precis så smidigt som onlinebokningar och -betalningar ska funka. Och jag fick tre olika bekräftelsemail någon minut efter bokningen var klar. Inget av dem hamnade i spamkorgen.
Så nu när jag skriver detta sitter vi på flyget till Washington DC, och det har faktiskt varit den smidigaste resan hittills. Incheckning på Indianapolis flygplats var hur lugn som helst, gick att göra i en självbetjäningsautomat och vi fick hjälp av en glad gubbe med det. När vi skulle igenom biljettkontrollen var det lite mindre smidigt dock, eftersom Linnéas namn inte var stavat på samma sätt i biljetten som i hennes pass. Och jag fick stanna kvar på både en och två extra kontroller från tre olika arbetare eftersom jag inte direkt ser ut som jag gör på den tio år gamla bilden i mitt pass… Men även om det var lite struligt så var personalen där den trevligaste hittills. Nu får vi bara hålla tummarna för att de inte tappar bort vårt bagage när vi byter i Chicago bara.
Ett annat trubbel vi kanske har är boendet. De första sex nätterna har vi bokade och klara hos Memo i Queens som vi hittade online. Han är performancekonstnär och har en taxvalp som heter Toby. Därefter är det tänkt att vi ska bo tre nätter hos Dan, en kompis till Chris som han tipsade oss om. Dan har sagt att det är okej att vi bor hos honom några dagar men när vi sedan specificerat vilka dagar vi pratar om så har han inte hört av sig. Det är nog över en vecka sedan vi hörde från honom sist. Vi pratade med Bloomingtonborna om detta och de sa att han är en snäll kille men kan vara lite mysko, så vi får väl se hur det går. Wade, litteraturläraren som också bodde hos Abbey, sa att om det skiter sig så kan vi höra av oss till honom. Han har kompisar i New York som bor i ett anarkistkollektiv som vi definitivt kan bo hos. Vilket låter gött. Så det löser sig nog i slutändan.
Nu landar vi strax i Washington. Ska se om det finns gratis WiFi där så jag kan ladda upp detta blogginlägget.
(WiFi strulade i Washington så nu laddar jag upp detta på plats hemma hos Memo i New York. Han är supersoft och det kommer bli asnice att bo här fastän han råkat dubbelboka in två britter imorgon. Dessutom fick vi med oss vårt bagage på direkten!)
Utvandrarna 