Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Djur, donuts, flyg, flygplan, Hem, Vardagsliv
Så var 4th of july över. Vad vi har gjort? Ptja… Vimsat runt lite på stan, fixat en kabinväska till Steve, skrivit vykort, ätit pizza, sett söta ekorrar, sovit. Missade fyrverkerierna över Eastern River, men äsch, vad är väl en bal på slottet? Pffft. Vi har göttat oss i den generösa soffan i vår Queenslägenhet och kollat film på Netflix (streamning av film och tv-serier direkt till TV:n, fint det), ätit donuts och bara softat. Tidigare under dagen lyckades jag snoka fram en våg så att vi kunde väga vårt bagage och det verkar som att vi har god marginal till maxvikten allihopa. Vi vägde även oss själva och alla tre har gått upp mellan två och tre kilo under USA-vistelsen. Det blir fatcamp när vi kommer hem till Göteborg alltså, men med min obefintliga karaktär så lär vi väl märka snart hur bra det går, haha…
Den här resan har varit fin och det mesta ha flutit på väldigt bra, jag har överraskat mig själv. Jag har en tendens att bli liksom ”allergisk” när jag är ute och reser, jag blir extra överkänslig mot stress, alla intryck, all intensitet och av att aldrig kunna vara riktigt ensam. Även om jag tycker om den eller de jag reser med så blir det lätt att någonting inom mig bygger upp ett skrikande behov av att jag för-i-hela-helvetes-djävlar-måste-få-vara-ifred. Någon gång skall jag pröva att åka utomlands på egen hand, eller för all del inrikes också… Inte hälsa på någon, inte träffa någon med flit, bara mata ensamvargen i mig och förhoppningsvis upptäcka att jag inte är så mesig och beroende av andra människor som jag ofta tror. Jag kan se det framför mig; jisses amalia vilken bragd att jag åkte till Grums utan mening alldeles ensam och överlevde!
Hemlängtan tickar på nu när vi om ett dygn är en god bit på väg över Atlanten, Steves laptop är laddad med säsong två av den episka realityserien ”Work of art” och jag har goa piller att ta om jag behöver hjälp att somna i den inte så vidare värst bekväma flygstolen. Väl landade på svensk mark så kommer mamma och Tetris (!!!) och möter oss på flygplatsen, kommer säkert vara så blödig att jag börjar grina av lycka.
Jag avslutar detta pladdriga inlägg med en låt på temat USA och borta bra men hemma bäst:
Det har blivit ganska mycket serielabum köpta för min del på den här resan till Amerikat. Från fyra olika affärer, närmare bestämt.
Boxcar Books i Bloomington, IN
En bokaffär i allmänhet som inte bara säljer serier och fanzine men också böcker i största allmänhet. Lite liknande Vulgo och dylika affärer i Göteborg men mycket större. Inte bara i yta men också i utbud. Väldigt bra sådant. Abbey, som var vår värd i Bloomington är också den som köper in deras böcker. Jag har inte hunnit läsa så mycket av några av mina köp än men är mest nöjd med fanzinet Crust dog. ”If you love dogs and hate crust punks, this is the comic for you.” Handlar om en hund vars ägare är crustpunkare och lullar runt på stan för att tigga pengar som han sedan spenderar på alkohol och dålig musik istället för mat till sin hund. Mycket bra.
Desert Island i Brooklyn, NY
Väldigt liten affär på kanske 8×8 meters yta, men den hade rum för väldans massa fanzine och en del begagnade seriealbum utöver huvudutbudet av alternativa serier. Jag hittade även här ett Jason-album som jag inte fått tag på tidigare så nu är min samling komplett. Tillsammans med det signerade grafiska bladet i en upplaga av 20 exemplar som bara kostade mig tjugofem dollar. Det var en himla fin grej med denna affär, att den även sålde grafiska blad. Intill kassan har de en blädderkorg med tryck i ungefärliga A4-storlekar som kostade runt 40 dollar, vilket är helt okej för finfina grafiska blad. Mest nöjd är jag kanske ändå med konstboken Amazing Everything av och med Scott C, som gör fantastiska popkulturakvarellmålningar. Säkerligen hade det gått att få tag på den på andra ställen men jag visste inte ens att den fanns och blev så glad när jag såg den att jag var tvungen att köpa den ögonaböj.
Jim Hanley’s Universe i New York, NY
En hyffsat gigantisk affär, som ligger mitt emot Empire State Building och säkert får mycket gratisbesökare därför. Kändes dock väldigt opersonlig, även om personalen bestod av klassiska nördar som gjorde att det kändes som att vi gick omkring i en Kevin Smith-klyscha. Men huvudutbudet i affären var superhjälteserier och det var superhjältar personalen stod och pratade om istället för att betjäna sina kunder. De hade dock en hylla med alternativa serier och en hylla med fanzines, så det var mest där jag stod och grävde. Mycket var samma saker jag sett på Desert Island men även lite annat, bland annat The Spirit, som är en nördig serie om att handla serier i nördiga serietidningsbutiker…
Midtown Comics i New York, NY
Denna affär hade vi snubblat över vår första dag i New York och även om det mest var superhjälteserier som gällde här med, tillsammans med actionfigurer, t-shirts och liknande pryttlar, så var det en väldigt charmig butik. Stor i yta och utbud och mycket personal och kunder. Lösnummer från golv till tak på ena långväggen och på andra sidan fanns en radda med alternativa serier i något sämre ordning. En andra våning rymde pryttlar samt ytterligare lösnummer. Vi hade kommit tillbaks hit igen för att de hade 20% rabatt på hela sortimentet för att hylla sin independence day så jag lusläste bokryggarna på den alternativa avdelningen och bestämde mig för ovanstående tre. Birdseye Bristoe hade jag lagt märke till på Boxcar i Bloomington och i varje affär sedan dess och eftersom det nu var 20% rabatt tänkte jag att då får jag väl slå till då. Men mest intresserad är jag nog av Mome, en kvartalsvis återkommande antologi av massvis korta serier utgiven av Fantagraphics, som också ger ut Jasons serier. Det fanns väldigt många nummer att välja mellan men jag högg ett i mängden på måfå och hoppas på att det innehåller många godbitar och gör mig sugen att köpa de övriga via nätet.
Det känns lite som att vi turas om att bryta ihop nu, haha. Idag var det i alla fall min tur att försöka hålla tillbaka tårarna. Var så löjligt trött på att vara i New York idag. Så less på värmen. På kollektivtrafiken. På kisslukten i kollektivtrafiken. På att vara hungrig. På att vara stressad. På allt egentligen. Steve och Linnea är bra resesällskap, de biter ihop tills de ler. Jag älskar dom. Det kunde varit mycket värre. Men idag ville jag bara åka hem till The Kortedala.
Här är en bild på ett fint hus vi hittade häromdan:
Jag läste precis klart en bok jag fick i Bloomington, som heter Free Pizza for Life.
Det är på inget sätt ett litterärt mästerverk. Men jag gillade den, den är som punkmusik – man får en känsla av att det är en äkta människa som gjort det och man skulle kunna göra det själv också om man ville. Det är en bra känsla. Jag älskar punk. I boken skriver Chris att turnera är fett och att resa är sämst. För att när man reser så är det svårt att träffa nya roliga och bra människor, och att när man turnerar så sker det automagiskt. Lite så känner jag också, även om jag aldrig turnerat. Men det känns som att vi i Bloomington träffade massa roligt folk som var kul att hänga med och att i New York… har man inte det. Även om New York såklart haft sina ljusglimtar också.
Men idag var alltså en dålig dag för mig. Men den blev bättre. Jag hatade New York från ungefär klockan halv två till halv åtta. När vi satt på bion hade vi ännu inte fått tag i Memo och Steve var snäll som stod utanför och väntade in honom i det sista medan Linnea tog platser (de har inte bestämda platser i sina biosalonger i USA, jäkligt märkligt. Jag ska skriva en lång lista på märkligheter i det här landet innan den här bloggen är slut) åt oss och jag köpta dricka och snask (som för övrigt var en stor besvikelse!!! Jag trodde det skulle finnas jätteportioner att välja på. Men där slår ju till och med SF jänkarna på fingrarna. USA got nothing on the Blockbustermeny!). Jag var sur och stressad och ledsen över att Memo skulle missa bion vi bjöd honom på, men precis när trailerserna började kom både Steve och Memo in i salongen och satt sig bredvid oss och allt blev bättre. Jag är så ofta. Att jag kan tycka det är jättejobbigt om något som är bestämt inte faller på plats, Linnea säger att det är för att jag har Aspergers. Jag vet inte vad det kan bero på, men så är det i alla fall!
Filmen i sig var ungefär vad jag förväntat mig. Den får tre positiva tassar av fem. Själva bioupplevelsen var okej, men jag hade förväntat mig mer. den får tre negativa tassar av fem.
Något som får lite fler positiva tassar var när jag och Steve drog till Ben and Jerry’s igår och köpte glass:
Det är en brownie, med en skopa med glass. Varm fudgesås, grädde och björnar i glada färger. Det enda negativa med denna är att man bara fick en skopa glass, trots att man frågade efter fler. Snålgubbar.
Här är lite roligt klotter:
När filmen var över idag blev jag på bättre humör. Antagligen för att det i slutändan blev som det var planerat. Universum och Kaos jobbar ibland verkligen för ens fördel. Det är bra. Här är jag med en Spiderman-mask vi hittade i soporna:
Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: Bio, Färja, Frihetsgudinnan, Kollektivtrafik, new york, Spiderman, tunnelbana, Turism
Sådärja, då har vi minsann varit på bio och sett premiären av nya Spidermanfilmen i IMAX 3D på 2th Avenue- hah! Vi bjöd med oss Memo eftersom han är så jäkla go-gubbe-go och vi avnjöt filmen med oroligt sexiga 3D-glasögon på våra svettiga näsryggar och enorma läskmuggar intill oss i biostolarna. (Det var för övrigt lobbyister i bions foajé som gick runt med protestlistor mot att borgmästaren i New York vill ta bort de löjligt stora läskstorlekarna från bland annat biomenyer, WOW vilket seriöst politiskt ställningstagande från dessa amerikanske rättskämpar och frihetsälskare!)
Filmen var typ två och en halv timme lång, men det kändes inte som det. Antar att det är ett gott tecken, att filmen flöt på bra och hade ett högt tempo. Spontant tyckte jag mer om den här versionen än de några år äldre i Spidermantriologin med Tobey Maguire i huvudrollen som Peter Parker/Spiderman, det bjöds på humor och schyssta 3D-effekter, romantik, spänning och såklart action. Sedan att Andrew Garfield som spelar den viga, lite nördiga hjälten i blåröda trikåer är ganska duktigt snygg gjorde inte saken sämre, hehe…
När jag såg på filmen kom jag osökt att tänka på Jesper, Jeppepeppe, min kära vän som inte är i livet längre. Han var ett hängivet Spidermanfan och jag tror att han hade uppskattat den här filmen, i de humoristiska sektionerna kunde jag se hans breda leende med kisande ögon och tysta skratt framför mig… Blev faktiskt lite tårögd, men mer av värmen inombords än av sorg tror jag. Nästa gång jag besöker hans grav skall jag ta med mig en lagom ful Spidermanfigur och sätta bland blommorna.
I övrigt har jag varit i ett köpcentrum här i Queens ett par timmar på förmiddagen, köpte mig en fin klänning och lite annat smått och gott. Tänkte ha den imorgon, det är ju till att vara fin på 4th of july, änna! Mötte upp Erik och Steve vid ettsnåret och åkte den djävla krångliga pisstunnelbanan till färjeläget längst ner på Manhattan där vi tog just en färja och åkte till Staten Island. Det var resan som var målet, man man säga, för vad vi ville åt vad utsikten över Lower Manhattan och framförallt Frihetsgudinnan, inte ett besök på Staten Island. Vad finns ens att göra på Staten Island…? Hur som helst var Frihetsgudinnan stor och fin, men jag säger fortfarande fel och omnämner denna gigantiska mässingskvinna som Flyghetsvärdinnan vilket jag kallade statyn som för barn. Så kan det gå när ens pappa är pilot eller man helt enkelt är trög, haha!
Lady Liberty Barbie, så himla fin!
Såhär snygga var Erik och undertecknad på färjan till Staten Island, vassegoa å njut!
Jag har använt den här resan till att testa min nya kamera och jag var då särskilt intresserad av filmfunktionen. Så jag klippte ihop en liten film så där. Den kommer med en brasklapp: Det är mer av en hemvideo än en film, men eftersom det kan sägas om hela bloggen kanske den kan vara kul att se ändå.
Filed under: New York | Etiketter: American Museum of Natural History, Brooklyn, Empire State Building, graffiti, loppis
Efter att vi käkat donuts i Brooklyn kände vi att vi behövde komma tillbaks dagen därpå. Dessutom hade jag tagit oss till fel sida av Broadway när vi letade efter Mishka-affären Erik och Linnéa ville till också. Jag hade tagit oss till nånstans på Manhattan när affären i själva verket låg i Brooklyn, inte långt från Desert Island där jag shoppade serier… Så vi återvände alltså i lördags till Brooklyn för att leta upp denna Mishka-affär. Men eftersom det var helg så tänkte vi att vi skulle smita förbi den beryktade loppmarknaden också. Den visade sig inte vara riktigt lika gigantisk som ryktet sagt, men den var väldigt fin och städad. Det var ganska mycket arts and crafts, dock. Inte riktigt loppisgrejer utan dyra handgjorda (jättefina) muggar och kramdjur och t-shirtar. Men första ståndet vi sprang på hade jättemycket små pryttlar och särskilt dessa tyckte jag var roliga:
Samlarbilder av alla de sorter! Inte bara sport utan exempelvis från Street Fighter-filmen, Närkontakt av tredje graden, Peewee och Pacman… Det var lite ballt tyckte jag. När jag kollade upp från lådan såg jag ägaren av ståndet, som såg bekant ut. Visstja, den där Dan som vi fått lov att sova hos men som sedan inte svarade på våra mail, han skulle ju jobba på den här loppisen. Det kanske var han? Jag tyckte det såg ut så av vad jag sett av honom på Facebook. Sen hörde jag honom prata med en kund om att han har två döttrar, som är åtta månader gamla och tvillingar. Som vi sett på Facebook att Dan hade. Sen kom någon förbi och ropade ”Hey, Dan!”. Då gick vi därifrån för att inte riskera konfrontation. I ett annat stånd spelades Timbuktu.
Vi fortsatte med en lång promenad på Broadway. Den rätta sidan av Broadway denna gången, för att hitta Mishka. Det är fint där i Brooklyn. Nedgånget och med mycket klotter. Fint att titta på. Till slut kom vi fram till Mishka, som var en pytteliten affär som inte hade något kul, så vi gick mest runt därinne för att verka intresserade så att de inte skulle bli ledsna för att vi gick direkt. Sen gick vi.
Wade som vi bodde med i Bloomington hade massa tips på bra veganställen och ett av dem, Foodswings, skulle ligga i närheten, så vi gick dit för lite käk. Där var det burgare som gällde, och vilka burgare sen! Jag tog en Foodswings with cheese, med pommes och en Butterfinger milkshake. Dödsgott och inte jättedyrt. Ca $14 blev det och helt klart värt det.
Vid ett bord lite längre bort satt några svenskar och småpratade. Efter en stund kom det in lite folk och jag kände igen en av dem. Det var ju Abbeys kompis från Bloomington! Som spelade trummor i flera av banden som spelade på PIX. Vi fick ögonkontakt och jag utbrast ”Hey! It’s you!”. Han var lite förvirrad men svarade ”You’re from Sweden, right?”. Då kom jag på att vi hade ju aldrig träffats där nere i Bloomington utan jag hade bara sett honom på scen och visste att det var Abbeys kompis… Men han kände igen oss i alla fall och vi snackade en stund och tog bilder på varann som han sms:ade till Abbey. Himla liten stad det här.
Nu ville Erik och Linnéa gå ner till vattnet som inte var långt härifrån. Jag ville dock tillbaks till Desert Island, som inte heller var långt härifrån. Så vi skildes åt en stund och skulle mötas nere vid vattnet sen. Det var gött med en promenad på egen hand. Då kunde jag vandra i mitt eget tempo och fota allt de fina klottret. När jag kom fram till Desert Island utbrast ägaren ”You came back!”. Så jag sa att jag var tvungen att komma tillbaks och köpa Jason-trycket han hade hängandes på väggen. Han berättade att han brukade försöka få författare som är där för signeringar att göra ett tryck i liten upplaga samtidigt. Så Jason hade varit där två månader tidigare och gjort ett tryck i en upplaga på 20 ex varav det nu bara fanns tre stycken kvar. Och jag köpte ett för ynka $25! Signerat och numrerat!
På bakgården var det nåt slags musikfestival på gång. Det var ganska tråkig musik men väggarna var fina.
Men jag fortsatte ner till vattnet där Erik och Linnéa väntade.
Väl nere vid vattnet såg det ut så här:
Solen började gå ner och vi började tröttna, men vi tänkte att vi skulle klämma Empire State Building innan vi åkte hem i alla fall. så vi gick ner i underjorden och tog oss till Manhattan. Jag hade fått nys om att det skulle ligga en stor serietidningsaffär mitt emot Empire State Building, så den gick vi förbi först. Den var väldigt stor men lite av en besvikelse för det var mest superhjälteserier som gällde där. De hade dock en hylla med fanzines och sånt så jag hittade några roliga där. Det värsta var dock att försöka ta sig ut därifrån. Det var inte särskilt mycket folk och bara en person före oss i kön men jag överdriver inte när jag säger att det tog 10-15 minuter att betala och komma ut ur affären. Killen i kassan var en äldre tanig man som börjat bli tandlös och bredvid kassan stod hans två kompisar/medarbetare. Hur som haver så spenderade kassören all sin uppmärksamhet på att prata superhjältefilmer med vännerna som stod bredvid. Från Spiderman som har premiär om några dagar, till Batman som kommer därefter men framför allt så hade han långa utläggningar om varför Superman-filmerna suger. Att det är Brian Singers fel som tror han är nåt. Så, ja, en kvart senare var vi redo att åka upp i King Kong-tornet.
Vi gick in och tänkte ”wow, det verkar inte vara så mycket kö nu!”. Fick gå igenom magnetröntgen och checka alla våra väskor så vi inte hade bomber och granater med oss. Sen fick vi gå vidare till biljettkassan. Där var det lite kö dock. Vi fick kanske stå 10-15 minuter för att köpa biljetter och därifrån var det bara nerförsbacke. Vi köade väl en halvtimme innan vi kom fram till en sluss innan hissen. Och när de äntligen släppte spärren vid slussen där så kom vi fram till ytterligare en kö innan slussen. Sisådär 20 minuter till köade vi nog innan vi äntligen, äntligen kom fram till hissen. Äntligen fick vi åka upp! Till 80-våningen. Där var det återigen kö. Till nästa hiss. Jag tappade räkningen här eftersom jag nu bara var trött, hungrig och kissnödig men det tog ett bra tag innan vi kom fram till hissen i alla fall. Sen åkte vi upp sex våningar till och var så tillslut uppe på 86:e våningen. Där vi trängdes med nåt hundratal ivriga turister som alla ville bli fotade av sina vänner med ryggen mot stadens ljus.
Visst var det lite häftigt att stå där uppe och se den stora stan så liten, men det var inte värt 25 dollar och 1,5 timmars köande. Men nu skulle vi äntligen få åka hem. Efter att ha köat i omgångar för att få komma med hissarna ner… Empire State Building är inget jag rekommenderar den som ska till New York.
Söndagen började vi med ett besök på American Museum of Natural History. Ett verkligen gigantiskt museum, som börjar med rymden på första våning, vidare till planeten jorden på andra och sedan närmare titt på de olika världsdelarna. Befolkning och djurarter. Det var en väldigt frän utställning om ljus i naturen också. Om exempelvis fireflies och blinkande maneter och sånt. Himla fräsig, men på det stora hela kändes det tråkigt med uppstoppade djur istället för levande. Men dinosaurierna var jävligt feta. Stora och många! Exempelvis en av världens få hela Tyrannusaurus Rex som står framme för allmän beskådan:
Vi gick omkring här inne i minst fyra timmar åtminstone, och hann ändå inte igenom hela innan de stängde vid sex. Nu behövde vi något att käka. På Foodswings dagen innan hade jag köpt New Yorks veganguide, som listar de bästa veganmatställena i stan. Ett av de ställen som låg med på deras topplista var Blossom de Jour och eftersom det låg relativt nära och lät gött så ställde vi in siktet på det. En bra grej med den här stan är gatunamnen, som gör det väldigt enkelt att hitta. När alla heter 1:a gatan, 2:a gatan, 3:e gatan, osv, så är det lätt att hålla reda på vilket håll du ska gå om du har adressen. Men när du kommer upp ur tunnelbanan och inte har en aning om vilket håll som är vilket blir det alltid lite förvirrat. Vi visste att vi var på rätt gata, och vi skulle gå på den tills vi kom till 9th Avenue tror jag det var. Vi var nu i korsningen på 8th. 9th kommer ju efter 8th, men är det framåt eller bakåt vi ska gå? Vi testade att gå åt ett håll, men det var så klart fel. Vi kom till 7th. Men där låg Chelsea Hotel.
Så vände vi bara på klacken och kom till vårt matställe. Här var det också hamburgare som gällde, fast lite finare och hälsosammare. Gött var det hur som helst. Sen fick det vara nog. Vi klämde in besök på Disney Center och Toys R Us på Times Square också innan vi gick hem och kraschade. Idag har vi inte gjort något alls. Vi har packat ihop våra väskor eftersom vår bokning hos Memo tagit slut. Och eftersom hela den där grejen med Dan kapsejsade och vi inte hade någonstans att bo så fixade Memo så vi fik bo hos hans ex som är i Florida. Så här är vi nu. En helt egen lägenhet, som vi delar med hunden Toby just nu medan Memo fixar och donar i sitt hus. Vi tar det lugnt och chillaxar här hemma idag.
Filed under: New York, Uncategorized | Etiketter: donuts, Kollektivtrafik, new york, tunnelbana, Vardagsliv
Sedan sist har jag:
– varit uppe i Empire State Building
– köpt fler leksaker
– fått spader på kollektivtrafiken (bristen på information kring den)
– varit på American Museum of Natural History som var så GIGANTISKT att vi tyvärr inte hann se allt
– känt mig trött
Verkar som att jag fått feber, kände mig lite halvmysko redan igårkväll och har varit helt mosig idag. Svettas på ett sätt som inte känns likt det värmebetingade svettandet här och har ont i skallen och känner mig lite allmänt tjing tjong pling plong i hjärnan. Erik och Steve är på Red Bamboo och käkar vegansk middag, själv sitter jag i Memos före detta pojkväns lägenhet och surar över att jag inte får TV:n att fungera. Skall äta donuts och glass, fy fan vad synd det är om mig!
Häromnatten mötte jag upp med min internetkompis Richard som bor i Brooklyn. Efter att ha tröttnat på att mest gå omkring i olika affärer var det dags för mig att socialisera med lite lokala punks. Steve och Linnea åkte hem för att vila. Så jag fick klara mig själv. Det gick lätt att hitta min väg till Richard från där vi var. Så jag mötte upp honom utanför en affär som heter Mr. Kiwi. De hade köpt öl och undrade om jag också ville ha. Men jag dricker ju inte så jag sa nej. Jag tror de blev lite besvikna, men de gav mig senare ett glas med vatten. Så det var ändå lugnt.
Richard bor nära hållplatsen. I vad som är en lokal som varit en spelningslokal. De brukar repa där och så bor de i små skyffen och alla som bor där är sådär Brooklyn-koola. En som bor där skriver till exempel för Pitchfork. Ni kan ju tänka er!
Vi satt i några soffor bredvid stora fläktar (de har ingen AC) och plaskade lite i den uppblåsbara poolen och drack öl/vatten. Snackade punk och skillnader mellan länder, så som det lätt blir. Utanför fönstret höll de på att spela in en film:
Det hela kändes väldigt New Yorskt på ett sätt jag inte riktigt känt än i staden. Alla som varit här brukar alltid säga att NEw York är på ett visst sätt: Stort, enormt, koolt, alla cyklar fixie, massa veganställen, masa människor, saker som händer ver allt bla bla bla. Då och där kändes det så, när någon av Richards vänner kom inspringandes med eld i sina ögon och berättade att några punkare lite längre ner skulle bli utslängda så de hade bjudit in till storfest där man fick förstöra allt man hann innan snuten skulle komma.
Men innan dess skulle Richard repa med sitt band. Vilket störde filminspelningen. Då kom en från filmteamet och knackade på ytterdörren. Sa att vi störde hans film, så vi frågade hur mycket vi skulle kunna få betalt för att inte spela punkmusik.
Det var första gången jag träffade Richard och han var trevlig. Undrar vad han tyckte om mig. Svårt att säga. Men jag gillade honom. Han har ett väldigt blondt hår!
När de andra skulle iväg på punkrivningsfest fick jag tacka för mig eftersom jag var tvungen att ta mig från Brooklyn till Queens. För er som inte vet hur de ligger i förhållande till varandra kan jag berätta att de är typ grannar. Lite som Bergsjön och Angered. Fast det finns ingen vettig kollektivtrafik emellan. Lite som Bergsjön och Angered.
De hade dessutom dragit in en linje som var vettigast att ta. Linjen jag tog istället gick inte hela vägen dit jag skulle och det var ett jäkla gissel att ta sig hem. Jag tror det tog ungefär en och en halv timme. Men det var fint att bryta av turisthetsen med lite lugnt häng, även om det inte blev så länge. Så. Ett tips till er som är sugna på New York: Häng ut med folk som bor här, det är kul!
Utvandrarna 